Benen är fulla av sönderkliade myggbett och fötterna har fått den där eftersträvansvärda svarta lädersulan som gör att man kan springa barfota på stenstränder utan smärta. Det är sommar, i början av 80-talet och jag ligger i akterruffen på familjens båt. På magen guppar en batteridriven radio upp och ner i takt med andningen. Jag lyssnar på sommarlovsföljetongen ”Tordyveln flyger i skymningen” av Maria Gripe och Kay Pollack och jag lyssnar med öppen mun för att höra bättre.

Berättelsen är genialt berättad och utnyttjar effektivt radiomediets fyra uttrycksätt; tal, musik, ljudeffekter och tystnad. Ibland är de insprängda tystnaderna så långa att jag tror att radions batteri tagit slut, men så bryts tystnaden av Siv Ruuds trygga stämma eller en ljudeffekt så nära och krispig att alla sinnen vänds mot berättelsen igen.

Jag är tio år och jag förstår handlingen, men jag förstår inte det som sägs mellan raderna. Det som sägs i tystnaden. Men det är också det som gör det så oändligt spännande. ”Allt levande hör samman”. Inte vet jag då att det är Maria Gripes sätt att bjuda in barn i filosofins värld. Maria Gripe var inspirerad av den naturfilosofiska tanken på världssjälen, som den tyske filosofen Friedrich von Schellings menar är den själ som antas vara verksam i alla enskilda levande organismer och som knyter oss samman. I Maria Gripes värld gestaltad i krukväxen Selandria Egyptica, som med sina blad pekar riktning och vägleder barnen i berättelsen.

40 år har gått sen berättelsen om Jonas, Annika och David och hur de hittar en bunt brev från 1700-talet i vindsrummet på den Selanderska gården, för evigt blev en del av min barndom. Och sedan dess en del av flera generationer svenskars barndom. Maria Gripe skrev om manuset till bok 1978, ett par år efter radioföljetongen, och den kom att bli hennes mest älskade och lästa bok världen över. Den är en av de sista svenska barnboksklassikerna som ännu inte blivit filmatiserad.

Klipp till styrelserummet på Sveriges Television, våren 2022. Den norska regissören Atle Knudsen presenterar sin vision av filmatisering på ”Tordyveln flyger i skymningen” för programledningen. Vi har i många år försökt få option på filmrättigheterna och äntligen lyckats. Atle Knudsen berättar för programledningen om en stark upplevelse en sommar på 80-talet. På det galonklädda baksätet i föräldrarnas bil låg han och lyssnade på ”Tordyveln flyger i skymningen” från bilradion och berättelsen blev för evigt även en del av hans barndom. Igenkänningen i rummet är stor, alla har liknande barndomsupplevelse oavsett var i Sverige och vilket år man är född.

Fler barn och vuxna ska få ta del av berättelsen som förenar äventyr och mystik med filosofi och existentialism. Det är SVT:s uppdrag att vara nationalscen för svenska berättelser och bygga Sveriges gemensamma minne – de där berättelserna som skildrar vår samtid, som ger oss gemensamma referensramar och en känsla av gemenskap. Kanske rentav en känsla av att vara svensk.

I en intervju berättade Maria Gripe om sitt syfte med att skriva en så pass psykologiskt utmanande bok för barn: ”Man tror att barn bara vill ha handling hela tiden, men jag tror att det är fel /…/ händelser blir bara intressanta i relation till andra människor och deras tankar och utveckling”.

Allt levande hör samman och det är de gemensamma berättelserna som förenar oss, barn som vuxna.