Uppdrag granskning och SVT:s lokala redaktioner har undera flera veckor granskat Sveriges regioner och kunnat visa stora olikheter i hur vården fungerar.

Hoten mot demokratin är i dag skrämmande uppenbara och tar det mesta av vår uppmärksamhet när vi tar del av nyhetsrapporteringen.

Det är självklart när demokratin rivs vidrigt blodigt som i Rysslands angreppskrig mot Ukraina. Det må också vara begripligt att vår uppmärksamhet stjäls av populister som angriper demokratins institutioner och oberoende medier. Problemet är att det våldsamma och spektakulära riskerar att skymma sikten för ett av Sveriges mest lågintensiva och djupgående demokratiska problem, just när vi började få syn på det. Coronapandemin satte ljuset på den offentliga förvaltningens halaste tvål - Sveriges 21 regioner. De styr över miljardbudgetar och har makten över den fråga som svenska folket i undersökning efter undersökning uppger är en av de absolut viktigaste - sjukvården. När systemet hamnade i blixtbelysning under pandemin vittnade många om hur de bokstavligen upplevde den svenska styrningen som en fars. Aktörerna sprang in och ut ur olika dörrar, pekade finger åt varandra och försvann. Oppositionen pekade på regeringen som pekade på regionen, som inte sällan styrdes av samma politiska majoritet som oppositionen varför regionen pekade tillbaka på regeringen eller på myndigheten som pekade på regionen...

Ur ett publicistiskt perspektiv blev ett känt problem för uppenbart för att vara möjligt att fortsätta gå runt. Denna helt centrala del i det svenska politiska systemet är svårgranskad och underbevakad. Det skapar ett demokratiskt underskott och publicistiskt dåligt samvete som SVT beslutade sig för att göra upp med. SVT är nu därför mitt i en unik granskning av regionerna. Våra lokala nyhetsredaktioner från norr till söder arbetar tillsammans med Uppdrag granskning i Göteborg för att ta sig an de stora systemfrågorna. Resultatet hittills är direkt alarmerande:

• Färre än hälften av Sveriges väljare vet att det är regionerna som styr sjukvården. Lika få vet vilket parti som är i majoritet i sin region. Bara två av tio svenskar kan nämna namnet på en regionpolitiker.
• Uppdrag granskning har gått igenom samtliga regionbudgetar för 2020. Skillnaderna mellan de styrandes budget och oppositionens är så få och så små att flera regionpolitiker inte ens själva kan skilja på dem. I flertalet regioner skiljer budgetarna mellan de politiska alternativen sig åt med mindre än en procent.
• En viktig princip för sjukvården i Sverige är att den ska vara lika för alla – oavsett var du bor. Hur kommer det sig då att dödligheten på IVA-avdelningarna skiljer sig så kraftfullt åt mellan olika regioner? Från 11 procents dödlighet av de inlagda för Corona i de regioner som ligger lägst till 30 procent hos de som ligger högst.
  Smittspårning och testning antogs tidigt vara en av de viktigaste faktorerna för att begränsa spridningen av Covid. Granskningen visar på stora skillnader mellan regionerna i hur de utförde smittspårning och tester.
• Och hur kommer det sig att kvinnor som föder barn i Stockholm löper dubbelt så hög risk för bristningar som kvinnor i region Gävle?
• Ingen av de 21 regionerna lever upp till kraven om tillgänglighet inom vården. Regionerna kan delas in i ett tydligt A- och B-lag kring skillnader mellan hur länge patienter får vänta på samma vård.

Sedan Axel Oxenstiernas tid på 1600-talet har systemet med att dela in landet i olika län varit en helt grundläggande del av den svenska statsapparaten. Det var en god tanke om decentraliserad makt, men resultatet är svårgranskade kolosser som orsakar akut avsaknad av kunskap och engagemang hos väljarna. Detta trots regionernas makt över för medborgarna bokstavligen livsavgörande frågor. Det är också mycket tänkvärt hur det under den hårda retoriken i sjukvårdsfrågor från Sveriges partiledare vilar en politisk verklighet i form av budgetar där skillnaderna är så små att de knappt syns och ansvariga regionpolitiker har uppenbara svårigheter att skilja dem åt. Vad är det vi röstar om?

Det publicistiska uppdraget i denna diskrepans är självklart och blir bara förnumstigt att ytterligare understryka i samband med SVT:s granskning. Mer intressant är möjligen att bredare reflektera över följande:

Vi har utan tvekan anledning att känna tacksamhet över att det är så här Sveriges demokratiska problem ser ut jämfört med Ukrainas. Men det ger oss också i någon mening en förpliktelse i att orka hålla energin uppe i frågan. Om det hjälper att få lite internationell air kring regionfrågan så kan vi ta spjärn i kolumnisten David Brooks, som formulerade utmaningen väl i New York Times nyligen:

“Vi kan inte bara oroa oss över de människor som river ner demokratin. Vi måste också oroa oss över vem som bygger upp den.”