Filmen ”De rättslösa” som SVT nu publicerar är inte ett svar på någon enskild tidigare publicering. Den innehåller inga utpekanden och förtalar ingen. Ändå har en hårt polariserad debatt utbrutit i sociala medier om en film som ingen ännu sett.

Gnistan är en kolumn i Aftonbladet av en skribent som inte sett filmen men är upprörd över dess existens med hänvisning till att upphovskvinnorna är aktivister. Det är korrekt att aktivister är otänkbara som journalister för SVT. Men det är inte bara journalister som gör dokumentärfilm i en bransch som huvudsakligen befinner sig utanför SVT. Upphovsmän i den genren är en tämligen brokig skara av olika typer av röster. Så länge subjektet är tydligt i innehållet och SVT är transparenta med vem som står bakom filmen kan en dokumentär ha ett värde även om den inte är gjord av en yrkesverksam journalist. Värdet kan handla om ett angeläget perspektiv och komplexiteten i en historia framstår inte alltid i varje enskild berättelse, utan först när många publiceringar i ett och samma ämne vägs samman. Det är egentligen publicistiska självklarheter, men av någon anledning hindrar det inte att starka åsikter bryts om det är rätt eller fel att publicera en film innan någon sett den. Saken följs upp av en nyhetsartikel i Aftonbladet där normala redaktionella processer och möten nu beskrivs som ”krismöten” och ett resultat av ”panik”. Medier vill nu ha kommentarer av SVT om hur vi ställer oss till ”den massiva kritiken”. Det är svårt att svara på önskemålen eftersom artiklarna och debatten före filmen har handlat om saker som filmen inte innehåller och inte handlar om.

Axel Arnö, ansvarig utgivare och chef för SVT:s dokumentärredaktion, har valt att visa filmen ”De rättslösa” av Maria Sveland och Cissi Wallin med hänvisning till två fullt begripliga och angelägna publicistiska ambitioner. Den ena är att skildra kvinnors upplevda rättslöshet när de först anmält, sedan berättat och därefter dömts för förtal. Den andra ambitionen är att ge perspektiv på de - lika berättigade - berättelser av män som i efterdyningarna av metoo upplevt att de fått sina liv förstörda av anklagelser om övergrepp som rättsväsendet utrett och skrivit av i brist på bevis. Samtligt behäftat med svåra överväganden för en utgivare då risken att begå brottet förtal är avsevärd. Det är en väsentlig och intressant skillnad vad som sker med en berättelse när en ansvarig utgivare ikläder sig straffansvar för den.

Det är en märklig journalistisk hållning att uppröras när SVT vill skildra avskrivna misstankar ur flera perspektiv – de anklagade männen som inte får upprättelse och anklagande kvinnor som upplever samma sak. Det är inte helt lätt att frigöra sig från misstanken att upprördheten i själva verket bottnar i frågan om vilka subjekt som tillåts vara med och bära historieskrivningen om metoo. Och det är runt dessa subjekt debatten kretsar, inte runt de principiella frågorna om rättssäkerhet, rättsuppfattning och rättslöshet.

Vår utgivning av granskningar och skildringar av metoo har varit omfattande. Ambitionen är att skildra denna kraftfulla rörelse så helt och fullt vi förmår under ansvarigt utgivarskap. Metoo är en frihetsrörelse vars fokus på övergrepp är lätt att sympatisera med, men SVT är inte företrädare för metoo – vi gör journalistik om och visar program om metoo. Här finns element som kräver granskning och här finns nödvändiga perspektiv som inte kommer falla alla i smaken. Därtill ligger i SVT:s uppdrag att stimulera till debatt och vara en arena för många olika röster och relevanta perspektiv.

SVT har 54 olika utgivare som alla bär juridiskt ansvar för det de väljer att publicera i SVT. Poängen med det är att olika utgivare kan göra olika bedömningar. Det ger förutsättningar för bredd, mångfald och flera perspektiv i SVT:s utbud. Det är en god ordning för ett public service-företag så länge det som publiceras är sakligt och helheten opartisk. Men naturligtvis en styggelse för den som vill att SVT ska tala med en röst och i en enda riktning.