Det var en fundamental kraft i kvinnoupproret hösten 2017 som kommer att gå till historien under namnet #metoo. 12 miljoner inlägg från hela världen spreds på ett dygn och kom på ett mycket tidstypiskt sätt att illustrera ett strukturellt problem i relationen mellan män och kvinnor. Den numer ikoniska hashtagen skapades av en känd amerikansk skådespelerska som en reaktion på granskningen av en filmmoguls sexuella övergrepp i New York Times.

Den här inledningen må vara ett självklart sätt att beskriva #metoo. Men är det verkligen så här vi minns det i dag? Eller har debatten om utpekandet av enskilda personer i såväl sociala som traditionella medier kommit att skymma något väsentligt i det som var #metoo? Frågan kom för snart två år sedan att starta diskussioner mellan mig, SVT:s redaktion i Umeå och produktionsbolaget Brand New Content om en ny berättelse om #metoo. De valde att ta avstamp i den alldeles särskilda kraft som #metoo fick i Sverige. Kvinnor i hela landet formerade sig i över 70 upprop från nästan lika många olika branscher. Den globala brasa som den amerikanska gnistan tände blev i Sverige till en välstrukturerad löpeld. Det är den historien SVT med start i dag berättar i en ny dokumentärserie i åtta delar (samtliga direkt tillgängliga i SVT Play). Serien heter ”Metoo – hösten som förändrade Sverige” och ger ett makroperspektiv på vad som hände runt om i landet, vilka drivkrafterna var och vad det kom att få för betydelse.

Serien har med sin uppriktiga nyfikenhet på det breda engagemanget i själva saken blivit en mycket intressant pendang till mycket av den övriga journalistiken om #metoo. Sverige må ha varit unikt i fråga om rörelsens omfattning, men en sak har svensk #metoo-journalistik gemensam med många andra länder - utpekandet av enskilda kända personer. Uppmärksamheten har hela tiden hämtat ny näring ur nya offentliga utpekanden. Det är mycket sannolikt att rörelsen aldrig hade fått sin akuta, högenergiska natur utan dessa, och därmed inte heller sin förändrande kraft. Men upptagenheten vid offentliga personer har samtidigt haft ett pris. Dels det uppenbara; djupgående livsförändrande konsekvenser för de människor som hamnat i metoos sökarljus. Men också för journalistikens förmåga att hantera angelägna principiella frågor. Den mediala offentligheten tycks osvikligen gravitera mot konflikter mellan utpekade personer snarare än mot strukturella frågor och möjliga lösningar på komplexa problem. Den namngivna kvinnan mot den utpekade mannen, vem har rätt om vad som hände? Mediehuset mot den utpekade, var det rätt att publicera? Detta är ett klassiskt nyhetsdramturgiskt fenomen och inte ett uttryck för enfald hos människorna som befolkar debatten. Det är ingen slump att personfixerade konflikter drar stor publik och granskningar av strukturella problem liten publik. Det förefaller vara ett allmänmänskligt drag, men likafullt ett problem för den som menar att journalistik är en omistlig del i en demokrati. I en värld med perfekt journalistik skulle sensationen alltid leda till fördjupning av de omkringliggande faktorer, strukturer och sammanhang som skapat den akuta personcentrerade historien. Den långa raden fällningar av samtliga stora svenska mediehus från de medieetiska kontrollorganen utgör saklig grund för att påstå att #metoo i Sverige inte var någon stor stund för perfekt svensk journalistik.

I den serie vi nu publicerar har samtliga som anklagats för övergrepp avidentifierats, detta för att inte hamna i en diskussion om gränsdragningar som stjäl fokus från berättelsen om det strukturella. Vår ambition med ”Metoo – hösten som förändrade Sverige” är också att serien ska kunna leva länge och namnpubliceringar riskerar att inte hålla mot relevanskrav över tid.

Historien om #metoo kräver för att göras rättvisa många olika perspektiv och SVT har under året visat en lång rad program i syfte att försöka bidra till just detta. Dels olika serier om systematiserade övergrepp mot kvinnor, dels flera svenska och internationella dokumentärer med direkt anknytning till #metoo. En del perspektiv väcker onekligen mer debatt än andra. I våras sände vi till exempel ”Persona non grata – Soran Ismail” där den kände komikern berättade hur hans liv hade påverkats efter att han anklagats, men inte dömts, för våldtäkt. Vår ambition var att sätta ljuset på frågor som rör rättsuppfattning – denna gång ur en anklagads perspektiv. Vi stod trygga i att vi sedan #metoo briserade hade berättat och framgent skulle komma att berätta kvinnors historier. Men vi måste konstatera att debatten efteråt i ganska liten utsträckning kom att handla om den stigmatisering som kan följa för den som behäftats med sexualbrott. SVT fick stark kritik för att ha givit Soran Ismails historia utrymme och rättsprincipen som går under namnet oskyldighetspresumtion verkade här inte spela någon avgörande roll. Ett nytt filmprojekt föddes i regi av Maria Sveland och Cissi Wallin som på temat rättslöshet ville ge röst åt kvinnor som utsatts för övergrepp. Och komikern och skådespelerskan Bianca Kronlöf lyfte i ett starkt och drabbande brev på Instagram blicken mot manlighet och tystnadskulturen inom komikerbranschen.

I SVTs uppdrag ligger att stimulera till debatt och vi vill också försöka ta hand om de debatter som uppstår. Offentligheten mår bra av många perspektiv som utmanar, fördjupar, begripliggör, vidgar och komplicerar. SVT kommer att envisas med att försöka bidra till just det även om det är ett uppdrag fyllt av svårigheter – till exempel att vakta på rågången mellan det journalistiska och det intressestyrda och att publicera med relevans och samtidigt med minsta möjliga skada för människors privatliv. Det är min uppfattning att skaparna av serien ”Metoo – hösten som förändrade Sverige” lyckats väl med det i sin berättelse om en revolution som kom i skymundan för rubrikerna om mediemännen och pressetiken. Välkomna att titta.

Metoo - hösten som förändrade Sverige Länk till annan webbplats.