Johanna Gårdare, programchef SVTBarn, skriver om hur nya Bolibompaklubben vill möta barn och föräldrars behov.

1978 var jag en engagerad medlem i Barnens trafikklubb. Den drevs av NTF och var en del av ett arbete för barns rätt till en säker trafikmiljö. Frontfigur för klubben var karaktären Televinken, en figur jag älskade djupt. En dag ritade jag en ko som, på ett dödsföraktande vis, korsade en väg och skickade till Televinken. Till min stora lycka fick jag svar innehållande ett idolkort på Televinken där han tackade för den fina teckningen! Idag är jag 48 år och har fortfarande kvar kortet jag fick. Det är tummat och slitet, men med ett enormt affektionsvärde. Historien är talande för hur starka känslomässiga band vi får till de barnkulturkaraktärer vi växer upp med. Det är också de starka känslorna vi ser i kommentarsfälten och i publikdialog efter måndagens premiär av det nya dagliga konceptet ”Bolibompaklubben”. Många småbarnsföräldrar ger uttryck för både sin egen och sitt barns saknad av det gamla invanda programmet ”Drakens trädgård” och man har svårt att omfamna både den nya karaktär draken fått och konceptets utformning.

För drygt ett år sen genomförde vi på SVTBarn en omfattande kvalitativ studie av småbarnsföräldrar. Syftet var att ta reda på vilka värden de uppskattar och rankar högst vad gäller videoinnehåll för barn. Vi ville veta hur vi ännu bättre kunde möta småbarnsföräldrars behov. Den studien gav oss huvudsakligen 3 stora insikter:

1. Småbarnsföräldrar gillar innehåll där barnen lär sig saker.

2. Småbarnsföräldrar är särskilt förtjusta i innehåll de själva konsumerade som barn och vill att det egna barnet också ska ta del av och älska samma. Pippi är fortfarande en av våra mest tittade titlar. Man vill dela barndomsnostalgi med sitt barn.

3. Småbarnsföräldrar har ett särskilt behov av ett innehåll som är en del av den dagliga rutinen och som kan ingå i mat- & sovklockan klockan 18.00.

Men de här insikterna i ryggen utvecklade vi ”Bolibompaklubben”. Ett innehåll med ambition att ”reclaima” det gamla ”Kom nu då! Vaddå? Barnprogram i TV2” och dess efterföljare i Barnkanalen klockan 18.00 varje dag.

En gammal vana som vi nu ville flytta in i SVTplay. Vi ville flirta lite med de klassiska inskickade teckningarna, som så många vuxit upp med och vi flyttade den funktionen in i den digitala världen. Med hjälp av Duo-appen kan alla barn nu lätt skicka in sin teckning direkt till draken och i bästa fall få den publicerad och kommenterad av Draken i teveprogrammet.

Dessutom har Draken varje dag ett videosamtal med ett barn någonstans i Sverige. Det bidrar känslan av att alla Sveriges barn får dela vardagsrum under en halvtimme varje dag. Sverigespeglig per definition. Många barn får chansen att bidra med innehåll och bli synliggjorda i rutan, något som väldigt få andra streamingtjänster kan erbjuda.

De kraftfulla reaktioner på förändringen vi nu ser handlar främst om nostalgi kring den gamla drakkaraktären och en oro över att lärandet är bortprioriterat i det nya konceptet. Det är det inte! Tvärtom. Vi har verkligen försökt möta föräldrars behov ett integrerat lärande i underhållningen. Det går alltid att riva ner lite morötter i köttfärssåsen och smyga in en och annan bokstav eller siffra. Vi har dock försökt vidga synen på lärande till att inte bara handla om siffror, bokstäver, veckodagar och kunskap om den nära omvärlden. Att få se olika barn från olika delar av Sverige, som pratar olika dialekter, har olika slags hem, husdjur och förmågor att visa är också ett lärande. Det vidgar världen och ger social kompetens i att förhålla sig till det som inte är likt det egna. Att se jämnåriga som får ta plats i rutan varje dag kan i bästa fall bidra till en känsla av att barns status höjs. Vi kan ge barn en röst och ett utrymme i media som ger dem lite råg i ryggen genom barndomen. Vilka multiplikationstabeller slår den sortens självkänsla? Och vilka andra mediaaktörer kan erbjuda barn det utrymmet?

Om ett år kommer kanske ”Bolibompaklubben” vara den nya, trygga vanan och många småbarnsfamiljers höjdpunkt. Om 20 år kommer kanske många unga vuxna referera till ”Bolibompaklubben” med något drömskt nostalgiskt i blick och i sin tur berätta för sitt barn: ”Jag kommer ihåg när jag skickade in en teckning på en ko och Draken tittade på den och sa att den var fin!”.