Att vara på ett av Sveriges mest diskuterade företag och möta kritik med större och omedelbar transparens.

SVT berör och som vanligt är därför SVT ofta det företag i Sverige som diskuteras mest. Nu senast är det vår bevakning av USA och Sverigedemokraterna som kritiserats. På många sätt är det en välbekant dans. Vi får angrepp och vi svarar (precis som vi ska). Därefter anklagas vi för att inte ta kritiken på allvar. Senast har Dagens Nyheter upplåtit sidor åt kritiker på kultur och ledarplats, och ber sedan SVT:s vd Hanna Stjärne att på nyhetsplats kommentera att ”det höjts flera röster mot SVT” alltså då framför allt i den egna tidningen

Så kan en nyhetscykel se ut, det är inga konstigheter och som programbeställare Helena Olsson skriver i DN mår SVT bra att diskuteras offentligt, även när det gör ont. Men att SVT försvarar de klena exempel som debatterats (som intervjun med den Trump-trogna pastorn och lokalpolitikern i Agenda, där pastorn får utmärkta och tydliga motfrågor av programledaren) innebär inte som kritikerna hävdar, att vi inte är självkritiska. Det kommer vi alltid vara, vi kommer ständigt ompröva vår journalistik och sträva efter att bli bättre.

Vad har vi då lärt oss av debatten som vi kan använda framåt? Jo att fortsätta svara och diskutera och att ytterligare öka transparensen. Här har SVT en fin tradition att hedra. 2008 nominerades programchef Eva Landahl till Stora Journalistpriset för projektet ”Öppen redaktion”. I våras släppte nyhetsredaktionen i Stockholm in ett dokumentärteam som inifrån följde den intensiva bevakningen i pandemins första skede ”Den största nyheten” – när dokumentärfilmare riktar kameran mot en nyhetsredaktion | SVT Nyheter Länk till annan webbplats.). Agenda motiverar varje vecka i bloggform varför just veckans gäster och tema är valda. Därför debatterar vi sociala medier i Agenda | SVT Nyheter Länk till annan webbplats.. Riksnyheternas utgivare Charlotta Friborg, SVT Sports Åsa Edlund Jönsson liksom SVT:s 19 lokala utgivare bloggar allt mer frekvent om komplexa redaktionella beslut.

Den transparensen vill vi fortsätta med. Vi vill också oftare och tydligare direkt redovisa varför vi publicerar på det sätt som vi gör. Ibland räcker det med någon mening. Som konkreta exempel kan vi i TV och digitalt förklara ”varför väljer vi att direktsända ett tal fullt av lögner” eller ”varför har vi valt att intervjua just den här amerikanska pastorn”? Det kan också handla om att oftare, som Anders Holmberg skickligt gör i sitt nya program 30 minuter, förklara och återvända till premissen för en intervju. Vad är det journalistiska syftet med frågan?

Svaren är oftast självklara på redaktionen vid publiceringen, ett gott redaktörskap bygger på medvetna och genomtänkta val av vinklar eller gäster, men knappast alltid för publiken.

En angränsande lärdom är att ytterligare stärka den interna publicistiska diskussionen. I SVT:s företagsstrategi står att vi ska ”utveckla journalistik som ger fler perspektiv och värnar saklighet”.

Det kan vara en otacksam position eftersom vi människor är benägna att lägga märka till och uppskatta det som förstärker den egna tesen och det egna perspektivet. Jonas Sjöstedt uttrycker exempelvis att SD har klippkort till Agenda utan att se att hans eget vänsterparti i så fall haft samma klippkort och fått samma utrymme.

Fler perspektiv innebär att tala med alla som är relevanta. Det är relevant att höra och försöka förstå en visserligen verklighetsfrånvänd pastor eftersom hon kanske skänker lite mer förståelse till varför 74 miljoner röstade på Trump. Men fler perspektiv innebär inte att ge allt samma vikt, att jämställa sant med falskt. Inte på något sätt.

Inför valåret 2022 intensifierar vi våra publicistiska diskussioner. Förra veckan bjöds hela SVT in till ett internt seminarium om opartiskhet och desinformation, vi har regelbundna möten för alla utgivare, och vi anordnar i vår även mindre seminarium där vi utifrån konkreta exempel från vår bevakning diskuterar just fler perspektiv och saklighet.

Att jobba på SVT är som att ständigt stå på en scen där varje rörelse granskas. Det kan vara tufft men det är i grunden ett sällsamt privilegium som stärker oss i vår övertygelse om att vi måste öppna upp och ännu oftare redovisa hur vi tänker i vår journalistik.