Ni vet den där situationen när man letar stöttande argument för att investera i ett lite för dyrt plagg? Man tänker ”Det är ju ändå en KLASSISK modell! Jag kommer kunna ha den hur många år som helst”. Ni vet den där situationen när man två år senare inser: Det finns inga klassiska modeller.

I år fyller SVT:s julkalender 60 år och har blivit en av svenskarnas käraste jultradition. Premiärkalendern år 1960 hette ”Titteliture”. Det var på den tiden det hette adventskalender och nedräkningen mot jul började redan med sändningar i slutet av november. Sedan dess har alltså 59 kalendrar kommit och gått. En del har inte lämnat några större känslomässiga avtryck medan andra blivit enormt folkkära och referensram för hur en ”riktig julkalender ska vara”. Man är på ”Team Trolltider” eller ”Team Selmas saga”. Oavsett lag kan man konstatera att julkalendern gått från att vara en teveserie till att vara en kulturell tradition.

Både Melodifestivalen och julkalendern har blivit årstidsbundna traditioner som griper in i människors privatliv och vanor. Många svenskar har byggt upp ritualer kring hur man tittar på den här sortens innehåll. Tillsammans med vem/vilka man tittar, vad man ska äta samtidigt och hur man ska vara klädd. Man klär sig i fjäderboa och glitter och bänkar sig framför Melodifestivalen och man tänder ljus och äter lussebulle och te och tittar på julkalendern.

Jag funderar över vad det är som gör att vi minns vissa kalendrar med mer värme än andra. Vad är det som gör att en del åldras med värdighet och blir en klassiker? De där som bidrar till vårt kollektiva minne.

För ett par år sen delade jag, lite skämtsamt, det förenklade receptet på en lyckad julkalender. I korthet handlade det om ingredienserna: igenkänning & generationsbredd, snö & julattribut, berättargrepp från sagan & svensk mytologi. Plus en liten skvätt magi. Men för att skapa en klassiker skulle jag vilja addera en sak till: samtidsspegling.

För varken kavajer eller julkalendrar är tidlösa och klassiska. De blir daterade och luktar av sin samtid i både tematik, språkbruk och visuellt utryck. En klassiker är ett tydligt barn av sin tid. Eller som en gammal morfar - hopplöst omodern, men älskad.

Samtiden är svår att analysera när man lever mitt i den. Först i efterhand förstår vi kanske vad som var särskilt utmärkande för en viss tid. Ett sätt att försöka analysera samtiden är att ta del av de reaktioner som julkalendern väcker varje år. Reaktionerna blir tidsmarkörer och säger något om vår tids värderingar, tabun och syn på barn.

De år ambitionen varit lite större än att underhålla och skapa julstämning, har reaktionerna inte låtit vänta på sig. En julkalender ska absolut inte ha ambition att fostra eller folkbilda. Det fick vi erfara 2015 med ”Tusen år till julafton”, som på ett pedagogiskt och underhållande sätt skulle ge kunskap om svenska anor och traditioner. Den slog visserligen tittarrekord och blev enormt omtyckt, när publiken väl vant sig.

Oavsett reaktioner på stereotypt gestaltade professorer, påstådd ockultism eller förra årets chockavslöjande: att många föräldrar klär ut sig till tomte, finns en gemensam nämnare. De mest älskade julkalendrarna tar oss tillbaka till en romantiserad känsla av barndom. Den där känslan av fristad som uppstår när alla förutsättningar är rätt. När soffan är mjuk, familjen samlad, risgrynsgröten doftar kanel och alla engagerar sig i samma innehåll. Sinnebilden av vår barndomsjul. Dit vi vill tillbaka, även om vi aldrig varit där.

Det här året har satt helt anda avtryck i vårt kollektiva minne. Oro, sjukdom, död och tillvaron som vi kände den existerar inte just nu.

Vi strävar efter att skapa känsla av sammanhang i en värld där alla sitter fångna i sina hem. Ett sådant år har julkalendern en extra viktig uppgift i att försöka bryta den fjärde väggen. Att skapa sammanhang och gemenskap. Vi sitter visserligen isolerade, men känslan av ensamhet lindras av att vi tittar på samma sak, samtidigt.

Vi får avsluta skitåret 2020 med ett riktigt ”Mirakel” och hoppas att de som är barn idag inte bara kommer minnas Corona utan även får en ny julkalenderklassiker – för varje generation har rätt till sin kultur och sina mirakel.