Sällan har vi sett fulare Tv än under den här krisen. Men vi har också sett modigare, roligare och viktigare TV än på länge.

När tiden börjar bromsa in och vi försiktigt vågar se framemot en ovanlig sommar, kommer tankarna. Vad har vi egentligen varit med om? Och hur kommer den här dramatiska och världsomspännande krisen påverka hur vi gör TV framöver?

Att pandemin skakat om Tv-världen, precis som de flesta andra branscher, står klart. Vi har sett mediekartan ritas om med snabba streck, annonsmarknaden har rasat i botten och i stort sett all Tv-produktion tvärstannade med enorma kostnader till följd. Enligt sajten C21 Media har minst 50 000 brittiska och 125 000 amerikanska TV- och filmmedarbetare blivit av med sina jobb, och här hemma står de svenska produktionsbolagen inför stora ekonomiska utmaningar.

Men pandemin har också skapat andra mer oväntade effekter. Som somliga redan har konstaterat har digitaliseringen påskyndats med flera år, med nya användarbeteenden och tekniska lösningar som lanserats på nolltid. Mer otippat var kanske att den vanliga, nästan uträknade linjära TV:n reste sig på tio och blev en viktig angelägenhet för den stora publiken igen. Att tittandet har ökat så kraftigt, både i broadcast och online, säger någonting viktigt om det värde TV fortsatt har för publiken.

För SVT:s del, precis som för alla aktörers i medievärlden, blev pandemins snabba förlopp en stor utmaning. Hur skulle vi kunna fortsätta bevaka det som hände utan att resa, samla människor och utan att riskera att föra smittan vidare? Men framförallt: hur skulle vi på bästa sätt svara mot publikens förändrade behov av TV mitt i en galopperande kris?

En febril aktivitet utlöstes. Behovet av snabb och saklig information var uppenbart och SVT svarade med nyheter och specialsändningar dygnet runt. Snabbt insåg vi att krisen även födde andra behov hos publiken. Många äldre satt plötsligt i karantän med små möjligheter att ta sig ut. Den nyinsatta hemmagympan med Sofia Åhman blev ett uppskattat avbrott i stillasittandet. Ordinarie tablåer revs, nya skapades och hallåorna återinsattes för att hålla den hemmavarande publiken sällskap. I Hemmahänget i Barnkanalen fick skolbarnen svar på sina frågor. För att bara nämna en handfull nya satsningar.

Blickar man ut över världen är det lätt att se att pandemin snabbt utlöste samma våg av kreativitet och innovation i många länder. Tre månader är normalt sett knappt en blinkning i den ganska långsamma Tv-världen, men krisen satte alla kända arbetssätt ur spel. Vilka trender har vi då kunnat se hittills?

Experterna blev stjärnor. Ut med familjen Wahlgren och in med Anders Tegnell. Behovet av information var stort och eftersom många bolag, precis som SVT, insåg att det var en viktig uppgift att svara på publikens frågor blev kunskap hårdvaluta. Suget efter experter tycktes inte bara finnas i alla länder utan också i alla åldrar. Vem hade kunnat tro att Channel 4:s Coronabevakning med träiga experter skulle göra succé på Youtube för 16-34-åringarna? CNN valde att slå sig ihop med Sesame Street och gjorde program som med experternas hjälp svarade på föräldrarnas och barnens frågor.

Kommer den här nya vurmen för experter och fakta att hålla i sig? Svaret på frågan kommer förmodligen avgöras av hur rätt experterna egentligen visar sig ha haft i slutändan.

Dramavärlden släcktes ned. I alla länder som, i motsats till Sverige, har haft total lockdown, har pandemin inneburit stora svårigheter för i stort sett all Tv-produktion och tvärstopp för drama. Enligt ZDF har ett 80-tal dramaproduktioner stoppats bara i Tyskland, och läget är lika mörkt i övriga europeiska länder.

Många bolag befinner sig i samma läge som BBC som just nu står med en halv säsong av nya Line of Duty, efter att ha tvingats stoppa inspelningen på obestämd tid. Amerikanska NBC gjorde något oväntat. Nästan hela säsongen av The Blacklist var färdiginspelad men några nyckelscener i finalavsnittet saknades när Corona satte stopp. Den pragmatiska lösningen blev att göra färdigt avsnittet med hjälp av animationer.

Spanska TVE beställde snabbt en ny humorserie, Diarios de la Cuarentena, när den första Coronavågen tvingade hela Spanien ner i lockdown. Här valde man att utgå från olika typer av hushåll som spelplats; ett kärlekslöst äktenskap på gränsen till skilsmässa, ett par som vaknar efter ett one night stand och måste gå i karantän tillsammans, och genomförde sedan produktionen genom att skicka hem mobiler med högupplösningskamera och stativ till skådespelarna som sen själva fick ansvara för regi, make up och rekvisita.

Tv-stjärnor i myskläder gjorde entré. Förbudet mot att samla människor ledde till att vi plötsligt fick se världens bäst betalda Tv-stjärnor som Jimmy Fallon och Ellen deGeneres sända TV från sina egna hem. En hemmatrend som vi fick se även på många andra områden. Artister har hållit konserter. Poeter har läst dikter. Livscoacher har coachat. Matprofiler har lagar mat vid sin egen diskbänk. BBC sände faktiskt Ärkebiskopen av Canterbury som höll en påskceremoni från sitt eget kök. I SVT sitter Skavlan hemma på övervåningen och pratar med experter.

Tveklöst har det lett till fulare TV än vi är vana vid - men också intimare och kanske mer autentisk? Om Tv-kändisar i glåmig hemmabelysning kommer att ge publiken mersmak är för tidigt att säga. Kanske kommer alla nödlösningar vi ser nu inspirera till ett nytt formspråk framöver. Eller så är det som BBC:s programdirektör Charlotte Moore torrt konstaterade, att publiken kommer tröttna på kändisar i sovrum och förvänta sig den kvalitet som förväntas av en TV-leverantör.

Nostalgin har flödat. I mörka tider med stor oro ökar behovet av tröst och trygghet. Många tv-kanaler har repriserat sina folkkäraste gamla favoriter och sportnostalgi har varit stort överallt. Warner Media rapporterar att klassiker som The Wire, Sopranos och Sex and the City har fått ett rejält uppsving under pandemin. Intressant att notera är att BBC inte skickade in en hunk i 25-årsåldern när de ville få de fish and chips-ätande britterna att röra på sig i karantänen. De valde istället 67-årige Mr Motivator som hade en show på 90-talet. Vilken comeback! Som om SVT skulle ha valt Susanne Lanefeldt istället för Sofia Åhman när vi startade hemmagympan.

Kommer den här nostalgitrenden hålla i sig? Av allt att döma har vi bara sett början av det. TV är en viktig del av vårt kollektiva minne, och i tider av kris tycks behovet av att uppleva gemenskap öka.

Kultur blev viktigt igen. Nedstängningen av kulturlivet världen över blev ett större sak än man kanske skulle ha trott, med tanke på vilket udda särintresse kulturen ofta behandlas som. Virtuella konserter, digitala vernissager och poesiuppläsningar har blivit stort de senaste veckorna. SVT startade snabbt SVT Scen på Play när teatrar och konserthus stängde igen och BBC öppnade den snyggt kurerade Culture in Quarantine för alla vilsna kulturälskare.

Kommer alla dessa förändringar att hålla i sig? Att försöka förutsäga de mer långsiktiga effekterna av Corona sysselsätter troligen världens bäst betalda trendanalytiker just nu, men det är sannolikt att det kommer att finnas ett före och ett efter Coronan även i Tv-världen.

När tv-mässan MIP kom med sin årliga trendspaning bara häromveckan kändes det redan lite – gammalt. True Crime. Spektakulär bygg TV. Påkostade naturprogram. Lyxiga historieproduktioner. Kändisar behind the scenes. Spaningen baserade sig trots allt på produktioner som var beställda och producerade före coronan.

Så nu då? Post Corona? Jag tror att det är viktigt att vi som gör TV försöker tänka oss in i hur människor, och kanske framförallt unga människor, kommer att präglas av det vi går igenom nu. Inte för att unga i dag missar sin student eller inte ens för att de kanske har familj eller släktingar som mist livet. Utan för detta att vara ung i ett samhälle som hukar under en global och svårtydd katastrof sannolikt gör något med ens syn på världen.

Efter decennier av öppna gränser och kulten av en global livsstil; hur formas man då av att världen stängs ner och själva umgänget med andra människor kan innebära livsfara? Som om inte det ödesmättade klimathotet var illa nog -nu har den tidigare så lockande världskartan blivit en smitthärd och ingen vet när det kommer bli säkert att röra sig fritt igen.

Och den fysiska närheten till andra människor- hur kommer man se på den? Kommer människor vilja trängas i jättearenor i framtiden när det inte är helt osannolikt att det här viruset kommer att följas av fler? Allt som tidigare signalerat folkfest och glädje kan få oss att tänka på dödliga virusfester. Kommer man känna sig trygg? Troligen inte.

Lägg sedan till en global lågkonjunktur, den som alltfler experter förutspår som någonting oundvikligt, och föreställ er den stukade framtidstron och den hopplöshet man torde känna när arbetsmarknaden klappar ihop precis när livet skulle börja.

Om man får gissa är det några behov hos publiken som kommer att engagera Tv-världen post corona:

Eskapism. Verklighetsflykt är ett starkt tv-behov i alla tider, men kanske nu mer än någonsin.

Vi kommer alla att söka efter ett säkert sätt att ta oss till andra platser eller bara få drömma oss bort en stund.

Existensiella frågor. Ett uppsving för filosofi och de stora eviga frågorna är att vänta. Vad innebär det att vara människa och vad är meningen med alltsammans?

Ekonomi. Lågkonjunktur och osäker arbetsmarknad kommer att ligga i centrum för hela världens intresse de närmaste åren, och vi kommer att få se ett ökat behov av information och diskussion om ekonomiska frågor.

Ideologi och utopi. Civilisationens skörhet har blivit alltmer uppenbar för många, i skuggan av både klimatkris och pandemi. Hur ska vi fördela våra resurser? Och framförallt: finns det sätt att bygga mindre sårbara samhällen?

Vilken sorts TV detta kommer att leda till är för tidigt att säga. Men televisionen är en pågående berättelse om den tid vi lever i, och kommer att förändras med sin publik som den alltid har gjort. För SVT och andra aktörer på Tv-marknaden gäller det att dra lärdomar av det som hänt, och ta med sig den nya snabbheten och kreativiteten in i framtiden. Kanske är det faktiskt här och nu historien tar ett litet språng.