Det tycks som om tradition är en stark drivkraft när det kommer till tv-vanor. Som ny beställare gjorde jag misstaget att försöka lägga ner programmet ”Lunds Studentsångare”, och blev överrumplad av publikens våldsamma protester.

Min mailkorg var full av berättelser om hur denna titel bar ljusa minnen av gemensamma Tv-stunder med far och morföräldrar i vardagsrum över hela landet.

För min egen del är Melodifestivalen en sådan titel. När det drog ihop sig till schlagern var den norrländska byn jag växte upp i ännu mer öde än vanligt, men hemma i tv-sofforna kokade det. Familjen samlad. Papper och penna, chips och läsk. Samtalsämnena var givna i veckor efteråt. Vann rätt låt? Var Magnus Ugglas tigermönstrade chockrosa t-shirt unisex eller inte? Var inte vindmaskinen bara för mycket när Carola sjöng i ”Fångad av en stormvind”? Och var det inte helt extremt pinsamt att de där killarna sjöng om ”bröst som är som svalor som häckar”?

Sedan dess har jag varit en trogen Mellotittare. Framförallt har jag inte kunnat sluta titta på ett klipp som spreds efter Eurovision 2012. Det visade det täta samarbetet och koncentrationen i kontrollrummet under Loreens magnifika öppningsnummer. Jag ryser varje gång jag ser det.

Det finns mycket man kan säga om Melodifestivalen. Hur det bidragit med nästan 1000 nya låtar till den svenska låtskatten. Hur programmet utvecklas med sin tid, hur det överraskat, tänjt på gränserna och motverkat fördomar och konventioner.Men oavsett allt detta är det också en del av vår historia och vårt kollektiva minne. Något som många av oss samlas kring, och det är nog så viktigt i en polariserad samtid som vår egen.

I Eskilstuna i morgon ryktas det om ett artistuppbåd utan like, ett sprakande Hall of Fame Live som lär blir en milstolpe i Mellos 60-åriga historia. Jag kommer att sitta bänkad.