UG, medierna och politiken. Om ett förändrat offentligt samtal

Och om det svåra konststycket att lyssna till folkliga opinioner utan att hänfalla åt populistiska svar och att värna demokratiska värden utan att ta politiska hänsyn. I detta bor vår överlevnad. I detta prövas vi hårt.

Helena Olsson, programbeställare SVT Foto: Janne Danielsson/SVT

De senaste par veckorna har mediernas förhållande till den invandringskritiska opinionen diskuterats mer intensivt en vanligt. Publicistklubben samlade i förra veckan till debatt i ämnet, och efter Uppdrag gransknings (UG) program om utlandsföddas representation bland våldtäktsdömda har debatten varit högljudd. Både kritik och respekt har riktats mot redaktionen i Göteborg.

Johan Hakelius skriver i en som vanligt läsvärd krönika i Expressen Länk till annan webbplats. att UGs reportage inte hade kunnat sändas för ett par år sedan och att SVT borde bjuda på lite offentlig självanalys. Jag bidrar gärna till självanalysen, men tror att Hakelius har fel i sitt exempel. UG har genom åren ofta gjort journalistik som väckt just den reaktionen. För över tio år sedan gjorde de ett program om bidragsfusk inom system som enbart invandrade kunde nyttja. Uppdrag lynchning var rubriken i Aftonbladet och programmet kritiserades för att spela på folks fördomar och lägga grunden för obehagliga opinioner. Programmet ledde till förändringar i Försäkringskassans kontrollsystem. För fem år sedan filmade UG med dold kamera hur imamer i svenska moskéer uppmanade kvinnor till underkastelse, t ex att hon inte skulle gå till polisen om hon misshandlades av sin man. Kritiken blev hård och programmet hotades med polisanmälan för hets mot folkgrupp. Inte bara ämnen som rör invandring har väckt frågan om vad SVT egentligen pysslar med. För några år sedan gjorde UG en resa genom Sverige för att granska barnfattigdomen och de tre största barnrättsorganisationerna i Sverige avslöjades med att ge vinklade siffror i sina kampanjer. Uppdrag förvanskning blev rubriken i Pockettidningen R. I våras gjorde UG reportage om sjukhusstriden i Sollefteå och istället för den journalistiskt självklara vinkeln om folkets kamp för sitt sjukhus valde UG att granska ockupationens metoder. Kritiken var inte nådig. Och i våras vände, som de flesta minns, UG blicken mot medierna i samband med #metoo och somliga undrade nu om SVT var emot att systematiserade övergrepp och trakasserier mot kvinnor kom i dagen.

Syftar dessa exempel till att säga att UG alltigenom är förträffliga i sin rapportering? Så klart inte. Det har riktats både befogad och saklig kritik mot olika element i programmen genom åren. Men inte sällan tas enskildheter till intäkt för att UG driver en agenda och att hela frågeställningen är politiserad eller förfelad – ibland anses de vara höger, bland vänster. Ibland goda, ibland onda. Men UGs agenda är att vända på perspektiven. I deras uppdrag från mig som beställare står: ”UG ska undantagslöst vinnlägga sig om att bjuda in motståndet i varje historia och låta det komma publiken till del”. Det här ska UG jobba med varenda dag.  De kommer att lyckas bättre ibland och sämre ibland, men inte en enda dag ska de sluta försöka. Slapp och tendensiös journalistik förtjänar kritik, alldeles avsett vem sig gör sig skyldig till den. Och slapp och tendensiös journalistik brister ofta i de klassiska journalistiska begreppen saklighet och opartiskhet. Det är i dessa vi manifesterar vårt oberoende, det är genom sakligheten och opartiskheten vi kan avvisa politiska hänsyn. Och oberoendet finns det i dessa tider all anledning att slå vakt om.

Har SVT i övrigt förändrat sitt förhållningssätt i fråga om synen på invandring? Ja och nej. Svaret är ja i meningen att våra program förhåller sig till att invandring och integration på senare år seglat upp på väljarnas lista över viktiga frågor och partier i allt högre grad talar om invandring. Detta avspeglas i program som t ex Aktuellt och Agenda. Såtillvida har relevansbedömningarna förskjutits. Svaret på frågan ”är detta relevant” är oftare ja i dag än för tio år sedan i fråga om invandring eller ursprung som förklaringsmodell på gruppnivå. Och i jämförelse med saklighet och opartiskhet är relevansfrågan mer komplicerad eftersom den ger utrymme för en subjektiv bedömning – i SVT delegerad till ett trettiotal olika utgivare över hela landet.

Svaret på frågan är dock nej i fråga om publicistiska principer. Icke desto mindre kämpar, törs jag påstå, så gott som alla landets redaktioner om principernas tillämpning i förhållande till den nya diskursen som tar sig alltifrån uppenbara till mycket subtila uttryck. Det finns flera faktorer som bidrar till osäkerheten i tillämpningen.

En av dem är demokratiparagrafen i Radio- och TV-lagen och de ibland olika meningarna om vad den innebär. SVTs program ska vara opartiska, men när det gäller grundläggande demokratiska värden ska vi vara partiska och försvara dessa. Här avses det demokratiska statsskickets grundidéer, principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Lagen innebär en skyldighet att markera avståndstagande från antidemokratiska uttalanden och att verka för att rasistiska fördomar bekämpas. Den innebär alltså inte ett förbud mot att sända den typen av uttalanden – de kan bidra till vår förståelse av Sverige och världen och därför vara viktiga att återge. Den innebär inte heller att vi inte ska kunna rapportera om förhållanden som i sin tur skulle kunna användas som bränsle för en antidemokratisk opinion. Och den innebär inte heller att vi proaktivt ska motarbeta ett parti. Men den betyder att vi ska sätta antidemokratiska uttalanden i ett kritiskt sammanhang. Och här behöver våra sinnen skärpas. För i takt med att det offentliga samtalet förändrats och polariserats riskerar vi tappa bort det kritiska sammanhanget. I den allmänna opinionen har kritiken mot invandring succesivt normaliserats, men vi ska i vår publicistik fortfarande verka för att rasistiska fördomar bekämpas. Punkt slut.

Den danska författaren Carsten Jensen skriver i en aktuell artikelserie i Dagens Nyheter att danska medier och offentlig debatt införlivat ett demoniserande och insinuerande språkbruk i beskrivningen av invandring. Jag följer Danmark för dåligt för att själv kunna avgöra om han har rätt, men är så fallet så har den oberoende journalistiken inte klarat provet. Populism kan prägla både politik och journalistik. Populism låter sig inte så lätt definieras, men karakteriseras i stort av ett förenklande förhållningssätt till sanningen och av att eliten ställs mot folket som anses ha rätt i kraft av att de är ”vanliga människor”. Journalistik är till sin natur förenklande för att kunna förklara och pedagogisera det svåra, men SVT ska alltid hävda rätten att låta en bild vara komplicerad och aldrig gå något annat ärenden än ”the best obtainable version of the truth” som det lite slitna citatet från Carl Bernstein säger. 

Det finns också andra faktorer som är utmanande för opartiskheten just nu, men som leder för långt och får behandlas i en annan text. Men värt att nämna är den oberoende journalistikens historiskt starka band till den liberala demokratin. Den liberala demokratin försvaras mer passionerat i den norra än i den södra delen av GAL-TAN-skalan, som det senaste decenniet adderats till vänster-högerskalan och som genererat politisk sprängkraft över hela västvärlden de senaste tio åren.

Hur ska SVT då agera publicistiskt som ett företag, och vad ska vägleda oss för att vi både ska åtnjuta publikens förtroende - och erbjuda oberoende journalistik? Det är lätt som en plätt att säga att vi ska värna sakligheten och opartiskheten. Men i praktiken handlar det om det svåra konststycket att lyssna till folkliga opinioner utan att hänfalla åt populistiska svar och att värna demokratiska värden utan att ta politiska hänsyn. I detta bor vår överlevnad. I detta prövas vi hårt.

  • PUBLICERAD 3 Sep 2018 - 15.18