Vikten av hela bilden

Diskussionen efter Benny Fredriksson död och höstens Me too-rapportering stämmer till eftertanke. Många har väckt frågor om enskilda publiceringar, men här finns också generella frågor om mediers dramaturgi.

Vi har i ett större varumärkesprojekt som presenterade för redaktionerna i höstas formulerat ett nytt löfte till vår publik. Vi ska ” med oberoende och engagemang snabbt ge dig hela bilden”. Vi måste förmå ge fler perspektiv.

Den snabba nyhetsbevakningen är – liksom uppdateringar i sociala medier - fragmentarisk. Det är ett av skälen till att kontrasten mellan de hyllande runorna och den tidigare kritiska rapporteringen om Fredriksson skorrar falskt. I en runa ses en livsgärning i ljus dager, en uppväxt och hel karriär sätts i ett sammanhang. I den snabba nyhetsbevakningen lyfter vi ofta fram brottstycken. En enskild händelse eller ett uppmärksammat uttalande nagelfars och analyseras. Fragmenten präglas av det senast inträffade. Ett fint pris förgyller mottagaren. En människa som får skarp kritik får se sina kommande och tidigare handlingar betraktats i ljuset av kritiken.

Varje ny händelse förändrar vårt sätt att se en människas förflutna. Döden får oss att betrakta hela livet, inte bara det senast inträffade.  

Vi lider av det som kallas bekräftelsebias, både i journalistiken och i livet. Vi ser ofta det som bekräftar vår uppfattning. Är nyheten missförhållanden inom en myndighet söker vi fler problem inom samma myndighet, vi letar fler exempel på sexuella trakasserier när någon pekats ut eller – som i Fredrikssons fall - fler tecken på att en utpekad dålig chef är just en dålig chef.

Har du en story om en människa som bett sig tvivelaktigt riskerar känslan uppstå att storyns slagkraft minskar om något bra också sägs om personen.  Det finns också ofta en iver att ”stå på det godas sida” och ge röst åt dem som beskriver trakasserier och maktmissbruk. Vi är helt enkelt sällan lika motiverade att söka motbilder eller motröster.

Här finns också en fixering vid personer istället för processer, en dramaturgi med skurkar och offer där offer sällan får kritiska motfrågor.

Här finns, som skedde under me too, en tendens att klumpa ihop fall, oberoende av graden av anklagelse och oberoende av när något skett i tid. Anklagelser om grova sexbrott kan hamna under samma samlande rubrik som ovälkomna inviter, och nutida fall blandas med fall decennier tillbaka i tiden.

Den här typen av förenklingarna har förstärkts med kraven på snabbheten och mängden bekräftade och obekräftade uppgifter i sociala medier.

Det är inte lätt förstås att stå emot, men vi måste oftare stanna upp och gå mot färre men mer genomarbetade publiceringar. Vi vill ställa en fråga i mitten och ge flera relevanta perspektiv. Vi vill oftare ställa frågan ”tänk om det är precis tvärtom?” och lyfta fram motröster.

Vi ska också ha färre rewrites, där vi enbart återger andras nyhetsmaterial. Vi ska inte avstå från att rapportera om nyheter andra redaktioner tagit fram, däremot ska vi antingen göra det kortfattat och sakligt, eller fördjupa bilden och skaffa egna källor.

Vi behöver ännu mer fundera på de mekanismer som styr nyhetsrapporteringen. Vi måste anstränga oss i alla lägen att ge hela bilden.