Anne Lagercrantz, chef för nyhetsdivisionen på SVT, skriver om kraften i #deadline-uppropet.

Det är drabbande att läsa upproren och vittnesmålen från bransch efter bransch, nu också från vår egen. Jag känner en sorg att vi inte erbjudit tryggare arbetsplatser genom åren, men också en kraft för fortsatt förändring. Får jag hoppas något är det att det idag är slut med att vi som chefer och medarbetare normaliserar kränkande beteende.

Vi måste leva upp till den nolltolerans som SVT praktiserar (Läs gärna Sabina Rasiwalas blogg Länk till annan webbplats. som beskriver vad nolltolerans innebär på SVT.) Framför allt måste vi förebygga trakasserier och kränkningar, de ska helt enkelt inte förekomma. SVT utbildar sedan i mars alla medarbetare och chefer i att hantera arbetsplatskonflikter och kränkande beteenden. Det gäller alla, oavsett om man är vikarie eller tillsvidareanställda. Arbetsmiljö får inte bero på anställningsform, och vi måste ha en kultur där vikarier såväl som tillsvidareanställda säger ifrån, berättar och blir lyssnade till, oavsett om det gäller trakasserier eller journalistiska diskussioner.

Jag har jobbat som journalist i drygt 20 år och har sett hur branschen förändrats till det bättre. Mina första arbetsplatser var grabbiga, inte alltid sexistiska, men tuffa och uteslutande för oss kvinnor. Långt i efterhand läste jag hur två höga chefer suttit på krogen och bedömt oss kvinnor efter hur ”påsättningsbara” vi var. Sådant gör ont. Jag har som ung reporter upplevt en närgångenhet och sexistiska kommentarer, och sagt ifrån. Utom en gång. Jag var på fest och pratade med min största journalistiska idol. Han tog mig i rumpan. Jag gick därifrån – ledsen och besviken - utan att säga ett ord, och begriper egentligen inte varför.

Jag funderar på varför detta har kunnat pågå. Det finns inget enkelt svar, men det har funnits informella strukturer som inte utmanats, grabbiga miljöer och en romantik kring att deadlines är viktigare än allt, även hur vi mår på jobbet. Ibland har vi kanske skyddat stjärnor. Som skrivs i uppropet finns här också en normalisering. Jag har som chef agerat i icke-fungerande miljöer men mött ett motstånd av både andra chefer och kollegor ”äh, han menar inget illa”, ”det är inte så farligt”. Jag är glad över att ha agerat men säkert finns tillfällen när jag kunde gjort ännu mer.

Berättelserna öppnar oläkta sår. Om saker inte hanterats bra på SVT historiskt vill vi gärna ta tag i dem nu. Men vi kan inte agera på anonyma berättelser utan uppmanar alla som varit med om trakasserier att ta kontakt med närmaste chef eller HR. Oavsett när händelsen ägt rum, och oavsett om man idag jobbar kvar på SVT eller har lämnat företaget.

Journalistik förutsätter mod och tillit. Är arbetsmiljön otrygg och vi inte förmår prata och lyssna påverkar det kvalitén på journalistiken. Vi måste visa respekt. Vi måste vara öppna och både berätta och lyssna.

• PUBLICERAD 21 Nov 2017 - 21.02