Vad betyder nolltolerans?

De senaste veckorna har varit intensiva men ändå känts befriande enkla. Äntligen vågar medarbetare och chefer prata, tycka till och framförallt berätta om sexuella trakasserier. Hur beter vi oss mot varandra? Vad är ok och vad är inte ok? Vi vågar sätta fingret på och tala om det outtalade. Det som skaver och ibland gör riktigt ont. I allt det jobbiga gör vi rent hus och skapar tryggare och modigare arbetsplatser.

Sabina Rasiwala. Foto: Janne Danielsson/SVT

För det sker överallt i samhället, ingen bransch är förskonad. Dessvärre sker det också på SVT. Som arbetsgivare har vi, och jag som HR- och kommunikationsdirektör, ett stort ansvar att verka för en sund kultur där alla medarbetare kan känna sig trygga. En välformulerad policy som säger ”nolltolerans” räcker inte, det är snarare en hygienfaktor. Arbetet med att motverka sexuella trakasserier och andra kränkande beteenden börjar långt tidigare än så. Det är även viktigt att visa att sexuella trakasserier får konsekvenser, att det ytterst kan leda till avsked och polisanmälan.

I en sund kultur vågar man berätta om och vad man utsatts för, i en trygg miljö händer det mer sällan. För det räcker inte med att uppmuntra till fler berättelser, det handlar om att hela tiden motverka att det uppstår från första början. Det är ett långsiktigt och löpande arbete som ständigt behöver vara närvarande i det dagliga arbetet. Skalan av kränkande beteenden är bred. Det kan handla om olämpligt gränslöst beteende som gör att den som blir utsatt känner sig otrygg. Det kan vara verbalt eller fysiskt. Beteendet kan i vissa fall vara brottsligt. Vår utgångspunkt när vi agerar som arbetsgivare är att varje fall är unikt och måste bedömas för sig. Men vår hållning är alltid att inget av ovan nämnda exempel är ok. Det är nolltolerans som gäller. Och vad innebär det egentligen?

På SVT innebär det att vi sedan ett bra tag har rutiner för arbetsplatskonflikter, kränkande beteenden, mobbning, sexuella trakasserier och annan diskriminering. Vår HR-avdelning ansvarar för att säkerställa att rutinen löpande uppdateras utifrån forskning och arbetsmiljöföreskrifter. Detta gör att vi vet innan hur vi ska agera när något händer, vilket skapar både trygghet och snabbhet. Vi prioriterar ärenden där sexuella trakasserier misstänks. HR inleder omgående, tillsammans med närmaste berörd chef, ett arbete med att ta reda på så mycket som möjligt. Här utgår vi från några grundläggande principer:

Säkerställda fakta
Vi agerar endast utifrån säkerställda fakta, inte på spekulationer eller rykten.

Oberoende
För att medlingar och utredningar ska fungera måste personerna som hanterar frågan upplevas som opartiska av de inblandade.

Transparens
Varje ärende är unikt och bedöms individuellt. Vi delar information och redogörelser beroende på ärendets karaktär.

Sekretess
Information, dokumentation och det som händer inom utredningen hålls inom gruppen.

Dokumentation av ”bevis” (t ex bilder, sms, mejl) och samtal med berörda är en viktig del i utredningsarbetet. Vi lyssnar på den som vill berätta. Vi lyssnar också på den som anklagats. Därefter görs en samlad bedömning om händelserna ligger till grund för avsked eller inte. Om vi bedömer att händelserna är brottsliga överlämnar vi ärendet till polisen.

På SVT innebär nolltoleransen också att vi kontinuerligt utbildar både chefer och medarbetare i hur vi hanterar arbetsplatskonflikter och kränkande beteenden. Tillgängligt för alla på vårt intranät finns ett heltäckande material i ämnet där en obligatorisk workshop är en viktig del. Ungefär hälften av medarbetarna har hittills genomgått den. Vd Hanna Stjärne har nu gått ut med en uppmaning till alla medarbetare och chefer att delta i workshopen före den sista februari 2018. Syftet är att belysa de strukturer som möjliggör kränkande beteenden utan att för den skull skuldbelägga. Vi vill föra öppna sakliga diskussioner om vad som är rätt och vad som är fel i ett för ämnet givet forum.

Jag har fått frågan varför vi inte agerat tydligare på saker som hänt för 10 - 20 år sedan. Jag ska inte sticka under stol med att det är svårt att ge ett bra svar. Jag tror att vi, precis som många andra medieföretag, hade en informell maktstruktur som inte vågade utmanas och där vissa gränslösa beteenden lyckades flyga under radarn. Jag vet att några personalärenden ledde till vissa disciplinära åtgärder - men gjordes det tillräckligt? I ett retroperspektiv så är svaret förmodligen ”nej”. Det jag med säkerhet vet är att vi skulle ha hanterat händelserna annorlunda om de skett idag. Idag har vi en förtydligad rutin och ett systematiserat förebyggande arbete mot sexuella trakasserier och andra kränkande beteenden. Det är nolltolerans som gäller. Jag tycker att de uppmärksammade fallen på SVT den senaste tiden vittnar om detta.

Jag är stolt över att arbeta på ett företag som inte tolererar kränkande beteenden och som agerar kraftfullt när och där det behövs.

Men: vi kan aldrig vara nöjda, aldrig slå oss till ro.

Detta är inte ett arbete som har ett slut, något vi kan checka av i en handlingsplan. Att som arbetsgivare - på allvar- kunna stå för nolltolerans och ständigt arbeta förebyggande innebär mod. Mod hos dem som vågar berätta att de blivit utsatta. Mod hos de chefer och medarbetare som vågar sätta ner foten och säga ifrån, säga till. Den kultur vi vill ha på SVT formar vi tillsammans, vi är varandras arbetsmiljö.

Det här gäller på SVT:

  • Det är allas ansvar att bidra till en god arbetsmiljö.
  • På SVT råder nolltolerans mot kränkande beteenden, mobbning, sexuella trakasserier och annan diskriminering.
  • Den som anmäler missförhållanden ska känna sig trygg i att inte missgynnas
  • När vi som företag får kännedom om kränkningar, mobbning och diskriminering är det obligatoriskt att vi agerar
  •