Igår fastställde hovrätten i Malmö domen mot Fredrik Önnevall och hans team. De dömdes tidigare i tingsrätten för människosmuggling efter att i samband med inspelningarna av dokumentärserien Fosterland 2014 hjälpt en syrisk pojke att ta sig till Sverige.

Hur har då SVT agerat och resonerat kring denna fällande dom? Svaret är, liksom efter tingsrättsdomen, att vårt förtroende för Önnevall och hans kollegor är intakt och vi ser inga hinder för att de jobbar kvar i företaget. Vårt beslut grundar sig i att vi har förståelse för att de hamnade i en extraordinär situation när den utsatte pojken ber dem om hjälp och vi är förvissade om att de agerade utifrån humanitär grund och inte för egen vinning. Men SVT står inte bakom deras agerande och vi har inga invändningar mot domen. Frågan faller dock isär i både en arbetsrättslig och en publicistisk del.

Fredrik Önnevall och hans kollegor hade ett uppdrag att skildra nationalistiska rörelser framväxt i Europa. Vi är helt överens med teamet om att de när de hjälper pojken gör ett avsteg från sitt journalistiska uppdrag, de slutar vara journalister och agerar som privatpersoner. De hade inte inhämtat vårt tillstånd utan berättade vad som hänt först när de kommit hem. Hade de rådslagit med oss innan så hade vårt svar varit nej till att göra detta som en del i deras arbete och vi hade avrått från agera som privatpersoner med de konsekvenser det skulle kunna få för dem själva, pojken och SVT.

Betyder detta att det från SVT:s sida ska ses som fritt fram att ingripa i skeenden som privatperson när vi rapporterar? Svaret är naturligtvis nej. Journalistik är en profession där vi ska ge en så sann och neutral bild av verkligenheten som möjligt och utan att påverka skeendet. Visst finns det olika former av god journalistik där subjektet spelar olika stor roll - den tyske undersökande journalisten Günther Wallraff har till exempel gett namn åt en hel genre efter att förklädd ha levt i de miljöer han ville skildra. Men i fråga om klassisk nyhets- och samhällsjournalistik så håller vi isär privatperson och yrkesroll. Vi är tränade i detta och mycket av det höga förtroende som SVT åtnjuter hos publiken bygger på att vi ständigt bevisar oss i denna konst. Men journalister är också människor och ibland går det inte att stanna kvar i rollen. Fredrik Önnevall är inte den första journalist som vittnat om att ha övermannats av de egna känslorna i svåra situationer. Det är mänskligt. Den viktiga frågan handlar om hur man publicistiskt hanterar avsteget och vilka konsekvenser det bör få ur ett trovärdighetsperspektiv.

I fallet Fosterland valde vi efter många och långa diskussioner att sända teamets dokumentation av resan med pojken till Sverige som en del i serien. Det fanns flera skäl till det, dels ville vi vara transparanta inför publiken med vad som hänt under resan, dels var händelsen en illustration till den rådande flyktingsituationen i Europa och vi tyckte att den hade ett värde för publiken. Såväl teamet som SVT var då införstådda med att vi därmed offentliggjorde en dokumentation som kunde leda till att medarbetarna blev polisanmälda, vilket också skedde.

Hur ska vi då se på opartiskheten utifrån fallet Fosterland? De publicistiska besluten kring serien förändrar ingenting i synen på vårt uppdrag att vara opartiska i kontroversiella frågor. Teamets agerande är inte med nödvändighet ett utslag för den ena eller andra synen på flyktingpolitik. Serien har prövats av granskningsnämnden och friades på alla punkter.

Vår styrka ligger i det som är gamla klassiska honnörsord för public service – saklighet och opartiskhet – och detta sitter i vårt DNA. Men vår styrka ligger också i att kunna ge många perspektiv och en så fullödig och mångfacetterad bild som möjligt av en komplex värld. Detta kan vi göra när vi lägger samman vårt nyhetsutbud med våra undersökande program och dokumentära serier. Fosterland var en viktig berättelse om ett Europa i stark förändring och en prisbelönt serie, låt oss komma ihåg även det.

• PUBLICERAD 31 Okt 2017 - 12.34