Journalistiken behöver mer fakta och färre åsikter

Texten är även publicerad i Svenska Dagbladet. Medierna utvärderas och kritiseras numera i realtid, ofta samtidigt som publicering pågår. En fördel med det är det stora engagemanget i mediediskussionen, en nackdel är perspektivlösheten och tendensen att göra slumpmässigt observerade bisaker till huvudsak.

Detta gäller i hög grad diskussionerna om mediernas bevakning av terrorattentatet på Drottninggatan för två veckor sedan. Före detta medarbetare på SVT har talat om ”extremt oansvarig rapportering”, bloggen Mediebruset påstod att medierna okritiskt ”tävlar om att först sprida alla sensationella påståenden” för att ”piska upp panik helt i onödan” och på sociala medier kom direkt oerhörda anklagelser om seriösa medier som spred ”desinformation”.

För att bidra till en mer kvalificerad diskussion om hur medierna har klarat sitt uppdrag i skarpast tänkbara nyhetsläge initierade SVT en publikundersökning via researchbolaget Novus, ett par timmar efter terrorattentatet. Syftet var att följa svenska folkets mediekonsumtion och uppfattning om kvaliteten i bevakningen. Flera av resultaten står i kontrast till den bild av medierna som hittills vuxit fram i debatten om hur de klarade sin uppgift och är tänkvärda framåt för den som önskar utveckla mediekritiken.

Det första som är slående i undersökningen är hur blixtsnabbt nyheter i dag kan nå en nästintill total räckvidd. Efter bara en timme hade 8 av 10 svenskar kännedom om attentatet. Behovet av mer information var i detta läge massivt av uppenbara skäl. Det bör mana till eftertanke hos de mediekritiker som ifrågasätter värdet av liverapportering och menar att de många sändningstimmarna blåser upp händelsen.

Mer än var tredje svensk hörde först om attentatet via en vän. En händelse av den här magnituden blåser så att säga upp sig själv. Direktrapporteringen kring mindre händelser får en mycket mindre publik och blåser egentligen inte upp någonting mer än att det ökar engagemanget hos de intresserade.

SVT:s rapportering nådde 82 procent av svenska folket mellan 16 och 79 år. 68 procent svarar att de är mycket eller ganska nöjda med rapporteringen. 7 procent är varken nöjda eller missnöjda. 4 procent säger att de är ganska missnöjda och bara 1 procent uppger att de är mycket missnöjda med rapporteringen.

Det är en kraftig diskrepans i tonläget mellan de mediekritiker som hittills formulerat sig och publikens uppskattning av samma rapportering. Mediekritiken behöver kvalificeras i en tid där den tekniska utvecklingen flyttar fundamenten för nyhetskonsumtion samtidigt som en aggressiv politisk retorik attackerar oberoende, seriösa medier.

För att bli bättre är vi i behov av genomtänkt kritik från de vanligtvis sansade röster som i tidigt skede istället skruvade upp sig i falsett. Upprördheten grundar sig i huvudsak i att medierna rapporterade obekräftade uppgifter om skottlossning i ett läge där poliskällor för oss berättade att de också hade uppgifterna och jobbade med dem. Det hade varit ett märkligt beslut att inte förmedla detta i en direktsändning i rådande läge. Uppgifterna rapporterades tydligt som obekräftade av SVT och de dementerades så snart ny information fanns.

När det gäller en traumatisk händelse och den oro rapporteringen om den kan skapa så är utgivarens ansvar att inte kapitalisera på rädslan genom att överdriva och vinkla historier för att driva klick. Jag har varit yrkesverksam journalist i olika roller i kris- och katastrofrapportering sedan Estonias förlisning 1994. Jag har sett en del mycket allvarliga fel från medierna, och burit ansvar för några själv. Fredagen den 7 april i år följde jag i stort sett samtliga svenska riksmediers rapportering, med viss oregelbundenhet, hela den aktuella helgen. Jag kan ha missat något, men vad jag kunde se begick inget av de stora medierna något signifikant övertramp.

Det vore förmätet att påstå att allt därför är frid och fröjd i utvecklingen av journalistiken. Förtroendet för så gott som samtliga medier sjunker i Medieakademiens Förtroendebarometer. Är det en spegling av att något faktiskt har förändrats i mediers rapportering? Eller vittnar det om någon annan förändring i samhället?

Sedan flera år driver propagandistiska, åsiktsbaserade medier en konsekvent och politiserad kampanj mot oberoende medier med ambitionen att rapportera sakligt. I vilken utsträckning påverkar det förtroendet för medierna? Den typen av frågor behöver faktabaserade svar.

För redaktionerna väntar nu en minst lika stor publicistisk utmaning som direktrapportering kring traumatiska terrordåd. Hur ska hela bilden av denna vedervärdiga händelse mejslas fram?

Är Rakhmat Akilov en mentalt rubbad, ensam vettvilling som likt Anders Bering Breivik önskar att han hade en roll i världens organiserade terror? Eller är han en del av en globalt organiserad terrorism som aktiverades i en planerad attack mot Sverige?

Den journalistik som ska ge de viktiga svaren om Rakhmat Akilov måste nu navigera oberört i förhållande till de polariserande krafterna i samhället. Å ena sidan de som vill göra gällande att alla muslimer är ett problem. Å andra sidan islamistiska extremister som vill påstå att icke våldsbejakande muslimer inte är några riktiga muslimer, utan ”otrogna”.

Det är populärt i antimuslimska kretsar att påstå att medierna förtiger vad man vet om islamistiska extremister av rädsla för att gynna främlingsfientliga krafter. Det är i bästa fall en ogenomtänkt känslomässig reaktion för att projicera sin ilska över sakernas tillstånd på medierna. I värsta fall är det en del av en politisk retorik som avsiktligt attackerar oberoende seriösa medier för att lyfta fram sina egna propagandistiska forum som sanningssägare.

Oavsett finns inga belägg för att medierna skulle förtiga fakta om islamistisk extremism. Det verkliga problemet är snarare hur lite medierna vet och hur många som vill fylla detta tomrum med åsikter istället för fakta.

Ett annat område av publicistisk kvicksand är de skrupellösa krafter som redan under de första skakande timmarna efter dådet gav sin förklaring via verklig desinformation. Alltså lögner och manipulationer i akt och mening att påverka opinionen.

En av de starkaste nyhetsbilderna från Drottninggatan var fotografen Urban Anderssons bild av en läkare som gick beslutsamt genom förödelsen. Den manipulerades och spreds i sociala medier. En kvinna med hijab, pratandes i mobiltelefon, klipptes in i bilden så att det såg ut som att hon oberörd av händelsen fortsatte med sin shoppingrunda. Det spreds även en bild av en präst som intervjuades av SVT med ett citat där han påstods säga att vi måste förlåta händelsen. Prästen sade inget ens i närheten av det i intervjun. Det påklistrade citatet var en ren lögn.

Vilka låg bakom denna desinformation? Vilket ansvar tar Facebook för den kraftfulla spridningen av ett falskt budskap? Där vi en gång i tiden ofta kunde konstatera ”ingen rök utan eld”, måste vi idag först ställa oss frågan när vi ser rök: Är detta en rökridå? Och i vems intresse sprids den i så fall?

Under lång tid har en typ av journalister som är slagfärdiga i formuleringar och har ett personligt tilltal i analyser vunnit framgång i vägen till mikrofonerna, kamerorna och spalterna. Det har vitaliserat berättandet men också skapat en otydlighet när det gäller kärnan i det journalistiska arbetet: sakligheten och opartiskheten. Finge man önska en ny trend inom journalistiken är det att vi nu förmår göra stjärnor av journalister som är åsiktsresistenta, och som med passion för fakta förmår berätta spännande och sakligt.

Det finns redan nu en överleverans av åsikter kring hur Sverige ska stoppa nästa Akilov, parat med en underleverans av saklig journalistik kring frågan. Det är begripligt givet den korta tid som förflutit. Men om obalansen kvarstår förtjänar vi all mediekritik som går att uppbringa.

Jan Helin

Programdirektör på SVT

Här finns mer information om Novus-undersökningen Länk till annan webbplats.