Den 3 maj är Pressfrihetens dag. Anne Lagercrantz, vice vd på SVT och ordförande för organisationen Utgivarna, höll det här talet vid ett seminarium arrangerat av bland andra Reportrar utan gränser, Utgivarna, Fojo, Journalistförbundet och Unesco.

Det finns ett oförglömligt ögonblick i dokumentären ”Navalnyj – de sista dagarna i frihet”. Det är december 2020. Navalnyj är i Tyskland, han har återhämtat sig från förgiftningen och liknar en liten gosse som busringer. Stämningen är fnissig.

Men det är inte busringningar. Det är dödligt allvar. Navalnyj ringer dem som försökt – men misslyckats – att giftmörda honom bara veckor innan. Han påstår sig ringa på uppdrag av ryska underrättelsetjänsten för att reda ut vad fan som gått fel?

Flera lägger på genast, men en kemist svarar. Först undvikande, han tycker det är jobbigt. Navalnyj och hans team håller andan. Och så plötsligt börjar kemisten prata. För oss tittare är det som om bödeln biktar sig för offret.

Det är ett upphöjt ögonblick. Jag har aldrig sett något liknande.

Kemisten berättar att de övat många gånger, att Navalnyj skulle varit död om hans plan inte nödlandat och han fått vård. Han berättar att det dödliga nervgiftet fanns i skrevet på kalsongerna, men att byxor och de blå kalsongerna sanerats och att det kommer vara svårt att hitta spår. Kroppen rengjordes ju på det ryska sjukhuset.

Samtalet tar slut. Rummet exploderar.

Navalnyj och hans medarbetare tror inte att det är sant. De gör highfives. De har avslöjat och förlöjligat den ryska regimen. Det är ett explosivt material. Regimen har ett gäng professionella mördare som skickats ut för att ta kål på en oppositionell. Nyheten når ut över hela världen.

Efter ett mordförsök där mördarna avslöjats, skulle man kunna tänka sig att offret är orörbart. Men i februari i år hittats Navalnyj, en tidigare vital 47-årig man död i fängelset efter ett påstått hjärtfel.

Navalnyj var inte journalist, men han använde journalistiska metoder för att nå ut.

Och det var journalister som förstod att ingen skulle utreda mordförsöket. Journalistgruppen Bellingcat beslöt att göra det själva. De började med giftet novitjok. Det tillverkas bara i en viss anläggning i Moskva. På svarta marknaden för data köpte de telefonnumret till chefer för institutet och kollade vilka nummer som användes precis före förgiftningen. Och Bellingcat hittade snabbt intressanta personer. De kollade vilka av dem som rest samma rutter som Navalnyj senaste åren. Och kunde steg för steg kartlägga en inhemsk mordmaskin.

Bellingcat kopplade in CNN och Der Spiegel för att validera uppgifterna.

Finns det något i historien som är hoppingivande så är det kraften i journalistik – när så mycket annat är dystert. Som att propaganda fungerar. Hela Ryssland är dränerat på förnuft och fri journalistik existerar inte längre. Reportrar riskerar långa fängelsestraff för spridandet av så kallad ”falsk information”.

Det är till och med farligt för de journalister som lämnat Ryssland. En undersökande rysk journalist förgiftades i Tyskland i höstas. Ryska oberoende exilnyhetsredaktionen Meduzas vd, som verkar från Riga, fick förra året sin mobil infekterad med spionprogramvaran Pegasus. Pegasus ger avlyssnaren tillgång till allt: mobilens mikrofon, kamera och kontaktlistor. Det är det första bekräftade fallet mot en rysk journalist, men det är inte klarlagt vem som ligger bakom.

Evan Gershkovich från Wall Street Journal är kvar i ryskt fängelse Länk till annan webbplats.. Allt färre internationella journalister rapporterar från Ryssland. Vi är många svenska redaktioner vars medarbetare inte får visum. Landet blir allt mer slutet, allt mer tyst.

Rysslands angrepp mot det fria ordet visar hur farlig journalistiken anses vara. Att kontrollera fria medier är ett avgörande steg för den som vill slippa insyn. Ibland sker det över en natt, men ofta stegvis, med motiveringar om att göra människor mer säkra.

Rysslands aggressiva, oförutsägbara agerande har bidragit till att helt förändra säkerhetsläget i Sverige. Ryssland är inte är i krig med ett land utan med ett system, ett sätt att leva, våra värderingar i väst.

Och ett samhälle under stress tenderar att sluta sig.

Vi ser i Sverige ser en oroande tendens att lagar som innebär minskad insyn och begränsningar av journalistiken drivs igenom i rask takt. De tillkommer ofta av andra skäl, men effekten kan ifrågasättas, och lagarna är oproportionerliga – i vissa fall till och med helt onödiga:

Som Utlandsspioneri-lagen. Den innebär extremt svåra avvägningar och riskerar att göra både utgivare och uppgiftslämnare betydligt mer försiktiga. Och förslaget att dra tillbaka sändningstillstånd från privata etermedier. Det ökar statens möjligheter att stänga medier. "Medieföretag kan få näringsförbud på grund av en kontroversiell publicering" - Journalisten Länk till annan webbplats.. Vi hör också om anonymitet för offentliganställda och en översyn i ordningslagen i spåren av koranbränningar. Mindre insyn mer övervakning.

Vi är många som varnar för konsekvenserna: i Utgivarna har vi uppvaktat både opposition och regering.

När Sveriges tryckfrihetsförordning från 1766 – den äldsta i världen – i höstas utsågs till världsminne av svenska Unesco så beskrev professorn i bok- och bibliotekshistoria Jonas Nordin tre principer för en god tryckfrihet som jag älskar:

1. Goda lagar kräver goda förberedelser.
2. Lagar spelar roll.
3. Tryckfrihet och andra friheter är sköra rättigheter.

Jag är glad att kulturministern är här och tar sig tid att lyssna, för de här tre principerna är centrala. Det är lätt att svepas med, att minska öppenheten för att möta kriminalitet och krig. Men lagar kräver omsorg och tid. Och tryckfrihet och andra friheter är sköra.

Pressfrihet är inte bara frihet. Lika viktigt är ansvar, eller det som på engelska kallas accountability. Att acceptera ansvar. Det är något som blir allt viktigare och särskiljande i en tid med krig och AI. Ansvarstagande är på väg att bli en bristvara, det här måste vi se och prata mer om.

Det är nästan omöjligt att ställa globala techjättar till svars, eller att ansvarsutkräva när du får fördomsfulla, falska svar av ett AI-verktyg. Det går inte att hålla en algoritm, som vi varken kan förstå eller kontrollera, som ansvarig när polariserande desinformation sprids.

Det finns ingen att ringa. Ingen är hemma. Ingen accepterar ansvar. Vi har bara sett början på utvecklingen,

En utgivare däremot kan du alltid hålla ansvarig. Vi publicister är sannerligen inte felfria. Ibland går det för fort och ibland blir det fel. Då ska vi snabbt erkänna det, vi ska rätta och vara transparenta. Här kan vi som bransch bli bättre, men, och det här är viktigt, som drabbad kan du få din sak prövad i en medieetisk granskning eller i en domstol. Att en enskild ansvarig utgivare kan ställas till ansvar och få fängelse – det är en frihet under mycket stort, personligt, straffansvar.

I Sverige har vi en lång tradition av medier som accepterar och tar ansvar, utan politisk inblandning, utan onödiga lagar. Vi har utvecklat det medieetiska systemet och självsaneringen. Ett exempel är just AI. Här har branschen, med Utgivarna som paraply, nyligen enats om rekommendationer för hur vi transparent talar om för publiken hur AI använts.

En journalist ansvarsutkräver, och det är ingen enkel sak att vara en obekväm journalist i dag, inte ens i Sverige. Vi har flera samtidiga krig att bevaka – i Mellanöstern, i Ukraina och gängkriget på hemmaplan. Och vi befinner oss i ett informationskrig – där vi ständigt måste motbevisa desinformation.

Svenska journalister är också oerhört drabbade av hot och hat: från troll, stater som Ryssland, från kriminella gäng, från extremister.

I måndags dömdes en man till skyddstillsyn av Uddevalla tingsrätt. I instagraminlägg hotade han flera journalister med sexuellt våld, med att sprätta upp, slakta, karva och personligen döda dem.

Det är en glädjande markering att straffet skärpts för brott utförda mot journalister och att det i Uddevalla-fallet blev en fällande dom. Men det tog 3,5 år. Och på grund av den långa handläggningstiden blev straffet mildare. Hot måste tas på större allvar av rättsvårdande myndigheter. Hot är inte bara riktade mot den enskilda medarbetaren, de riktar sig mot hela företaget, mot demokratin och pressfriheten.

Ofta vill vi i högtidstal säga att det inte påverkar. Det är tyvärr inte sant. Hot och hat är som sandpapper som nöter ner folk, inte bara journalister. Det är allvarligt.

För att summera:

Den svenska pressfriheten är god.

Men låt oss inte glömma: den och andra friheter är sköra. Mycket pekar åt fel håll – mot minskad öppenhet och begränsningar.

Låt oss i stället möta krig, hat och algoritmer med mer öppenhet och ambitionen att ha världens bästa pressfrihet.

Låt oss samlas med förnyad energi kring ansvarstagande.

Och kraften i det fria ordet och i journalistik.

Precis som det finns motmedel mot nervgift är journalistik är ett motmedel mot desinformation, maktmissbruk och korruption.

Och journalistik kan inte bara visa vem som har blod på sina händer utan också vem som smetat in sömmen på ett par blå kalsonger med novitjok.

Tack.