Dokumentären i relationseran

Helena Olsson skriver om dokumentärens framtid och hur starka berättelser ska hitta sin publik i ett medielandskap i förändring.

Helena Olsson, SVT

Helena Olsson, områdeschef Samhälle & Fakta SVT. Foto: Eva Edsjö/SVT

Just nu pågår Nordisk Panorama i Malmö, en årlig mötesplats för nordisk dokumentärfilm. Här samlas filmskapare, finansiärer, tv- och streamingbolag för pitchar, seminarier, workshops och filmfestival. För en som kommer in från sidan, som jag själv, är det ett fantastiskt tillfälle att doppa sig i den passion och det yrkeskunnande som ryms inom dokumentärvärlden.

Framför allt får man snabbt en känsla för frågorna som är större än de enskilda filmerna: Hur ska dokumentären hitta både finansiering och publik i ett medielandskap som förändras snabbt?

Det var också utgångspunkten för söndagens Town Hall: Where Is the Nordic Documentary Market Heading?

För många filmskapare är frågan närmast existentiell. Förslagen på lösningar är många: en samnordisk dokumentärplattform, distribution på Youtube, bättre marknadsföring, bättre kurering hos streamingtjänsterna – eller till och med en slags vattenstämpel som signalerar ”äkta dokumentär”.

Själv tror jag varken att en ny plattform eller en bättre plats i videospelarnas skyltfönster kommer att lösa problemet mer än på marginalen. Vi behöver förstå att vi är på väg in i en ny era – och vad den kräver av oss.

Många har precis vant sig vid att dokumentären inte längre har broadcastkanalen som sitt självklara skyltfönster, utan ska hitta sin publik på en streamingtjänst. I broadcast gällde att publiken tittade på det vi sände. I en streamingtjänst konkurrerar varje film om publikens tid och uppmärksamhet i ett enormt utbud. Men vi är redan på väg in i nästa era: relationseran.

För ett bolag som SVT innebär det ett fundamentalt skifte. Vi har inte längre en relation till tio miljoner svenskar på samma sätt. Potentiellt har vi tio miljoner relationer till tio miljoner människor. Vi möter dem på olika platser, vid olika tidpunkter och genom olika gränssnitt. Det som syns för en person behöver inte vara det som syns för en annan.

Redan streamingmiljön gjorde det närmast smärtsamt klart att en story måste vara tillräckligt stark för att bli vald. Det kravet kommer inte att minska, tvärtom kommer det att bli än mer avgörande. Oavsett om det är en smal, nischad film eller en bred, stor produktion måste den ha unicitet och dragningskraft som gör att tittaren väljer just den.

Samtidigt öppnar den nya relationseran för något annat. Vi måste lära oss att använda data, algoritmer, publicering och engagemangsarbete på ett klokt sätt för att få genomslag och koppla rätt berättelse till rätt människa. SVT:s nya strategi pekar ut just upptäckbarhet och personliga relationer som centrala fokus för bolaget.

Det är en enorm möjlighet – men också en gigantisk utmaning. Inget bolag har ännu fullt ut fått armarna runt den. Inte vi, och inte någon annan. Vi behöver helt enkelt lära oss medan vi gör. Testa, utvärdera, göra om.

Och här finns också något som väcker hopp just för dokumentären. För det finns sådant som fortsätter vara konkurrenskraftigt även när mycket förändras: en stark historia och autenticitet. Just det hör till dokumentärens styrkor.

Dokumentären bär dessutom flera av public service-kärnorna: kunskap och upplysning, identifikation och en mer komplex och berikande bild av världen. Den kan ge oss tillgång till människor, miljöer och erfarenheter som vi annars aldrig skulle möta.

Dokumentären finns i SVT:s DNA. Även när vi behövt skära hårt i våra kostnader ligger nivån för dokumentär i princip kvar. SVT är Sveriges största samproducent av dokumentärfilm och den näst största finansiären.

Det innebär ett ansvar. Vi ska vara en bra partner till branschen och samtidigt ge publiken filmer de vill se. För det är publiken vi arbetar för.

SVT:s dokumentäravdelning har det engagemang och den erfarenhet som krävs för att navigera i just den balanspunkten. Där ser jag ett stort professionellt kunnande, både om branschens villkor och för publikens behov.

Vi vet inte exakt hur dokumentären hittar sin publik om tio år. Men vi vet att de starka berättelserna kommer att behövas. Och vårt jobb är att bli bättre på att koppla rätt berättelse till rätt människa.