Det finns en föreställning om att journalistik blir mindre faktabaserad när journalisten själv träder in i berättelsen. Så behöver det inte vara.

Faktajournalistik kan vara undersökande, granskande, berättande och personlig. Den kan använda forskning, statistik och expertkunskap – men också journalistens egen erfarenhet som metod.

Deltagande journalistik har en lång tradition. Journalisten står inte alltid bredvid och betraktar det som händer. Ibland är den egna erfarenheten vägen in i en större berättelse.

Vi har många exempel på det i SVT. Victoria Dyring gjorde Victorias hjärta om sitt eget sjuka hjärta. Erik Galli undersökte skönhetsindustrin med sina egna skönhetsingrepp som utgångspunkt i Under kniven. Per Lapins gjorde Den deprimerade reportern efter att själv ha drabbats av depression. Claes Elfsberg gjorde Sorgen och jag efter sin dotters död.

Fyra väldigt olika program, men med samma journalistiska grundidé: den egna erfarenheten som väg in i en större berättelse.

Det ställer särskilda krav på journalisten. När man själv är en del av berättelsen måste det vara tydligt vad som är den egna erfarenheten, vad som är andras erfarenheter och vad som är belagd kunskap. Det kräver transparens och kritisk distans.

Men det gör inte journalistiken mindre journalistisk.

Det är också utgångspunkten för Alla mina bokstäver. Carina Bergfeldt använder sin egen erfarenhet som en ingång till ett större ämne: kvinnor, ADHD, diagnos, behandling och livet efter diagnosen.

Serien har aldrig gjort anspråk på att förklara allt om ADHD. Den är en personlig journalistisk berättelse om fem kvinnor och deras erfarenheter av att leva med ADHD.

Nu förs en debatt om serien – ett tydligt uttryck för hur laddad diskussionen om ADHD är. Kritiken kommer främst från ett fåtal personer med egna positioner inom ADHD-området. Och medielogiken gör att konflikten lätt hamnar i fokus. SVT Nyheter skickade till och med ut en push notis om kritiken mot serien. Det är inte konstigt att SVT Nyheter bevakar SVT. Det ska vi göra. Men kritiken om att serien är läkemedelsreklam kräver ett bemötande:

Det är den inte.

Serien tar upp biverkningar. Carina Bergfeldt berättar om både positiva och negativa effekter av medicinen. Hälften av kvinnorna som medverkar tar inte medicin, och en av de medverkande säger uttryckligen att han tycker att medicin ska vara en sista utväg. Det finns alltså olika erfarenheter och uppfattningar om behandling i själva serien. Det är legitimt att efterlysa andra perspektiv, men att inte påstå att serien saknar något den faktiskt innehåller.

Journalistiken ska tåla kritik, kunna ge upphov till debatt och samtidigt tåla komplexitet.

Serien har av publiken mottagits med en överväldigande kärlek, igenkänning och engagemang. Vi är trygga i ett gediget journalistiskt arbete. Och den visar att den har öppnat för människor att vilja prata om egna erfarenheter av ett laddat ämne