I söndags publicerades det sista avsnittet av SVT:s serie Mammor och debatten har varit både intensiv och engagerad.

Det är i grunden väldigt uppmuntrande, när ett program väcker känslor betyder det ofta att vi rör vid något som är angeläget. Det har varit extra intressant att följa hur diskussionen den här gången har rört sig om allt ifrån hur barn syns och exponeras, till mammornas allmänna leverne och var gränsen bör gå mellan det privata och det offentliga. Det är frågor som förtjänar att tas på allvar och som utgivare välkomnar jag förstås både diskussionen och de olika perspektiven, men jag blir uppriktigt ledsen när diskussionen övergår i rena personangrepp mot enskilda medverkande. Och det finns anledning att stanna upp och fundera lite över vad kärnan i debatten egentligen handlar om den här gången.

Mammor Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. skiljer sig i grunden inte från en lång rad andra dokumentära satsningar som skildrar familjeliv, relationer och vardag. Genom decennier har SVT berättat om föräldraskapets glädje och slit, om separationer, konflikter, tonårstrots och livskriser. Det har sällan ifrågasatts som fenomen – tvärtom har det ofta lyfts fram som viktigt att spegla verkligheten sådan den faktiskt är. Det som gör Mammor annorlunda är alltså inte tematiken utan det faktum att de medverkande kvinnorna redan lever med offentligheten som arbetsplats, de är inte ett tvärsnitt av Sveriges mammor och det handlar inte bara om mödraskap. De är i olika utsträckning influencers och har som yrke att öppet dela med sig av sin vardag, och detta tycks enligt vissa kritiker diskvalificera dem som kompetenta föräldrar redan vid startlinjen.

Och självklart är det också där man finner seriens relevans. För oavsett hur stora konton eller följarskaror man har är föräldraskapets grundläggande frågor universella. Känslan av otillräcklighet, det ständigt dåliga samvetet, balansen mellan att vara en närvarande förälder och samtidigt försöka behålla en del av den person man var innan barnen. Rädslan för att sprickorna i fasaden ska synas, och lättnaden när man inser att man inte är ensam. Allt dokumentärt berättande bygger på att människor delar med sig av det privata. Inte bara den tillrättalagda bilden eller den verklighet vi önskar oss, utan den vardag som faktiskt delas av de flesta människor.

Idag är influencer-kulturen en del av vår samtid och ett fenomen som alla unga vuxna har växt upp med. Att då skildra hur det är att vara mamma i just den verkligheten – med lamporna konstant påslagna och följarnas förväntningar på ständiga uppdateringar – är inte ett avsteg från SVT:s uppdrag utan ett sätt att ta det på allvar. Det har varit intressant att se de tydliga skiljelinjerna i debatten; det verkar finnas en generationsfaktor här som påverkar om man tycker att berättelserna är relevanta eller ej. Mammorna som medverkar i serien har ärligt och modigt berättat om både press, tvivel och lycka och det har tagits emot med öppna armar av en stor del av publiken. Även om tongångarna varit bitvis hårda så har vi sällan överösts med så mycket kärlek. Andra tycks ha bestämt sig för att kvinnornas upplevelser inte går att känna igen sig i eftersom de är för privilegierade eller inte tillräckligt "vanliga".

Vi behöver givetvis vara mycket noggranna i våra publicistiska avvägningar och värna om de som medverkar i våra program, särskilt när det handlar om barn som är extra utsatta och saknar en egen röst. Men det är också självklart för oss att berättelser om samtidens vardag, relationer och föräldraskap hör hemma i public service – även när de inte passar in i en traditionell mall.