SVT:s vd Anne Lagercrantz har tillsammans med bland andra Radiohjälpens generalsekreterare Kristina Henschen besökt Ukraina. Här skriver hon om public services roll i krig samt att besöka några av de projekt som Radiohjälpen stöttar.

Tillsammans med bland annat strategichef Kristian Lindquist och Radiohjälpens generalsekreterare Kristina Henschen besökte jag Ukraina förra veckan. Syftet var att få en djupare förståelse för public services roll i krig, besöka projekt Radiohjälpen stöttar och träffa våra skickliga lokala medarbetare som bistår våra utsända.

I Lviv och Kiev mötte vi medarbetare på ukrainska public service-bolaget Suspline. Under kriget har de bytt lokaler, decentraliserat verksamhet från Kiev till regionerna, byggt studios och skyddsrum i källarna, ökat redundansen och dygnet runt bevakat kriget och dess konsekvenser.

Flyglarmen går ständigt. Bara under vårt besök hölls hela Kiev vaket av ständiga attacker av missiler och drönare. Flera döda. Attackerna orsakar också sömnbrist och koncentrationssvårigheter.

Flera beskriver hur det mänskliga batteriet tar slut, och aldrig helt laddas. 93 procent av Suspilnes anställda upplever stress och/eller depression. Lokalerna behöver anpassas för att ta emot hemvändande, ibland lemlästade veteraner.

Krigskorrespondenterna berättar om det ständigt ökande drönarhotet och hur det är omöjligt att veta om drönarna är ukrainska och ryska. Och så infrastrukturen som attackeras, nu inför den kalla vintern är det ständiga elavbrott.

Men också yrkesstolthet, hopp och framåtanda med satsningar på hyperlokala journalister, bevarandet av arkiv och verifiering. Djupt imponerande.

SVT:s suveräna team turas om att bevaka konflikten på plats. De har ovärderligt stöd av lokala, mycket skickliga fixare och chaufförer.

Under resan fick vi själva söka skydd flera gånger. I Kiev har läget försämrats sedan i våras, larmen går oftare. Jag kan inte sluta tänka på alla som lever under denna terror - som den grävande journalist jag träffade som bodde på våning 21. Hennes man är i militären, hon bor ensam med bebis och 4-åring. Hissen är utan el och kan inte användas. Flyglarmet går hela tiden och man uppmanas söka skydd i källaren. Morgonen efter, utan sömn, ska hon hålla morgonmöte och ge energi till redaktionen. Själv kunde jag slumra i hotellets garage och visste att jag snart skulle åka hem och sova ut. Det kan inte hon och de andra ukrainarna. De bor i kriget.

Här får många barn dagens enda varma mål mat, möjlighet till dusch, till aktiviteter och samtal.

Det blev många starka möten med barn: som hemma hos 15-årige Sasha, internflykting från en stad nära fronten. Han bor i en utkyld ruffig lägenhet med sin mamma och mormor. Han är ett av 300 barn i ett projekt som sker via Läkarmissionen och som Radiohjälpen stöttar tack vare insamlingen Världens Barn.

Starkt också att träffa myndighetsföreträdare i Vyshhorod som berättar om dödliga attacker, massakern i Bucha och hur tre av fem av deras regioner var under rysk ockupation vid krigets början. Här besökte vi projekt för barns psykiska hälsa som sker via Erikshjälpen och stöttas av Radiohjälpen.

Lidandet är enormt. Människor lever i fara och under ständig psykisk och fysisk press. Det finns också ett enormt engagemang att hjälpa, och många tackar spontant för det svenska stödet.

Jag har lärt mig mycket av resan: kring sändningssäkerhet, redundans och planering och kring hur extremt utsatt vardagen är - framförallt för barn. Jag förstår bättre villkoren och den tuffa logistiken för våra lokala medarbetare i Ukraina och våra utsända som oförtröttligt bevakar kriget. Och jag ser nödvändigheten att som chef skapa rutiner samt att ge omsorg och psykologisk trygghet - så långt det bara är möjligt.