Det är något rörande med att Sveriges Television nu ger filmatiserat liv åt Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen för premiär på SVT Play den 11 juli. Inte bara för att vi jagat rättigheterna sedan 2015.

Inte heller för att det är en berättelse som doftar Schersmin, mystik och 70-talets eviga sommarkvällar – utan för att det är ett försök att skapa något så sällsynt som ett gemensamt samtalsämne i ett land där vi knappt längre tittar på samma måne.

Men när SVT nu blåser nytt liv i Tordyveln flyger i skymningen, händer något. Det är inte bara en ny serie – det är en kulturell händelse. Det är en chans för generationer att mötas: föräldrar som minns boken från sin skoltid, barn som möter den för första gången, och far- och morföräldrar som kanske minns den gamla radioteatern av Kay Pollack och Maria Gripe från 1976. Två år senare gav Maria Gripe ut berättelsen i bokform. Den kom att bli en älskad klassiker en berättelse så levande att många tror sig ha sett tv-serien redan. Fast den aldrig funnits.

Man kan ha olika åsikter om behovet av en kulturkanon. I slutet av sommaren presenterar historikern Lars Trädgårdh vilka särskilt framträdande och karaktäristiska verk som är värdiga att utgöra en del av en kulturkanon för vårt land, som ett resultat av det regeringsuppdrag han har. Lars Trädgårdh beskriver syftet med en kanon i termer av balans mellan mångfald, dualism och det som är gemensamt i ett samhälle.

Vilka faktorer som knyter an till och skapar ett ”vi”.

Gemensamma referenser är en sådan sak. Maria Gripes roman är inte bara en ungdomsbok. Den har skapat starka minnen för flera generationer. Kroppsminnen av den batteridrivna radion tätt mot örat bland de orange & brunblommiga påslakanen. Eller den magiska telefonrösten ur Volvo 240:s brusiga radio med galonsätena klibbande mot baksidan av låren. Känslan av en delad barndom.

Jag träffade en ung kvinna på smygpremiären av Tordyveln flyger i skymningen på årets Bergmanvecka på Fårö. Hon sa ”Tordyveln är min krambok”. En bok att läsa och tröstas av när det blåser i livet.

Den är också, i all sin lågmälda dramatik, en perfekt kandidat för att åter bli ett gemensamt kulturminne.

För en tid sedan lyssnade jag på Mykola Chernotytskyi , vd för Ukrainas public service-bolag Suspilne. Under kriget i Ukraina har underhållande teveutbud visat sig spela en viktig roll för att stärka den civila motståndskraften och bevara en känsla av normalitet och nationell samhörighet. I ett land där många tvingats lämna sina hem och där vardagen är präglad av osäkerhet, har teve och gemensamma upplevelser blivit en samlande kraft. Det skapar andrum från krigets brutalitet.

Program som riktar sig till hela familjen, eller som bygger på ukrainska traditioner och språk, har blivit viktiga för att bevara en känsla av identitet och tillhörighet – både inom landet och i diasporan. Vi-känslan.

Och kanske är det just där SVT:s roll blir så viktig.

När Tordyveln flyger i skymningen återigen lyfter från bokhyllan och in i våra vardagsrum, är det inte bara en tevepremiär. Det är en påminnelse om att vi fortfarande kan samlas kring en berättelse. Att vi fortfarande kan dela något, trots våra olika flöden, skärmar och liv.

Och kanske, bara kanske, är det just det som är public service allra viktigaste uppdrag: att ge oss något att prata om. Nya samtalsämnen. Nya gemensamma minnen i vardande.

Tordyveln flyger i skymningen är en samproduktion mellan SVT, Film i Väst, Nordic Drama Queens och Monster. Premiär SVT Play 11 juli 2025.

Trailer i SVT Play: Tordyveln flyger i skymningen Länk till annan webbplats.