Helena Olsson om hur strategin för minoritetsutbudet har förändrats för att inkludera en bredare publik.

Gränslöst fiske är ett exempel ur utbudet. Fiskeprofilen Emilie Björkman i Tornedalen tillsammans med Gunnar Westrin, känd författare och fotograf. Foto: Ted Logart/SVT.

När det mesta just ju nu handlar om konsekvenserna av Donald Trumps framfart i USA har många påmint om sådant som bidrar till demokratins motståndskraft. Något som då nämns är vikten av en gemensam bild av samhället. Det är ju inte för intet som hybridkrigföring i syfte att destabilisera samhällen riktar in sig på de digitala flöden som formar just människors världsbild. Propagandaforskaren Jason Stanley citerades nyligen i New York Times med orden ”utan en gemensam verklighetsbild kan inte samhället kollektivt fatta beslut”. I samma tidning skriver journalisten David Brooks regelbundet om vikten av att människor ser sitt samhälle, åtminstone stundvis, genom samma lins. Att ett samhälle hålls ihop genom en gemensam världsbild är inte bara en idealiserad idé, sambandet har stöd i forskning inom statsvetenskap, sociologi och psykologi.

Jämförelsen kan tyckas långsökt, men samma tanke har präglat SVT:s strategi för utbudet på minoritetsspråk de senaste åren. Vi gör inte längre program på minoritetsspråk bara för den grupp som talar eller förstår respektive språk. Det är fortsatt en huvuduppgift för oss att värna och stärka språken, men vi har också velat öppna minoritetskulturernas världar för fler. När jag själv var liten var tv-program nästan uteslutande på svenska eller engelska, om det inte var “Språka” på ett invandrarspråk och då angick det inte mig. I dagens globaliserade tv-värld kan du nu kliva in i världar där det med självklarhet talas hebreiska, franska eller varför inte koreanska. Jag väljer kanske en romantisk komedi, en kriminalhistoria eller en naturdokumentär, och på köpet har jag fått en inblick i judisk, fransk eller koreansk kultur. Eller samisk, som i förra årets julkalender.

Apropå samiska så visar en undersökning SVT nyligen gjort att den samiska publiken uppskattar att språken, svenska och samiska, möts i samma program – även de som talar och förstår samiska vill att programmen textas på svenska och inte bara fokuserar på språket utan på samisk kultur och samhälle i vid bemärkelse. En norsk undersökning som vårt systerbolag NRK gjort visar också att den unga samiska publiken vill ha program som synliggör för många vad det är att vara samisk idag. En helt färsk tittarundersökning av den finsktalande publiken ger liknande indikationer – de vill ha både svenska och finska i programmen och att Sverigefinnar kommer till uttryck och blir synliga.

Har vår strategi att öppna upp minoritetsutbudet också för majoritetspubliken varit framgångsrik? Det finns inget enkelt facit på den frågan. Men sedan 2020, då strategin börjat bli synlig för publiken, har antalet tittade timmar på minoritetsspråkprogram ökat med 258 procent i SVT Play och antalet unika startare har nästan dubblerats. Mellan åren 2023 och 2024 steg antalet tittade timmar med 16 procent och antalet unika startare med 36,5 procent. Så gissningsvis har förändringen varit lyckosam. Den i kombination med hög nivå av programutveckling, publikperspektiv och kreativa och skickliga programmedarbetare ger anledning att påstå att vi har gjort ett bra jobb med minoritetsspråksutbudet. Och kanske även bidragit till en gemensam bild av samhället.