Dagens Nyheter har publicerat en artikel Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. som problematiserar gränsdragningen mellan journalistrollen och det personliga engagemanget. Det är en intressant diskussion som ständigt bör hållas levande på en redaktion.

Artikeln hämtar dock exempel från vitt skilda håll, med helt olika kontext och problem. Gränserna kommer nämligen vara olika beroende av en mängd faktorer. Till exempel om reportern i sin roll är en granskande nyhetsreporter eller en dokumentärfilmare. Dokumentärgenren bygger inte sällan på tillit och personligt engagemang, och det finns gott om exempel på filmer där berättaren och subjektet har nära band. Dokumentären som metod implicerar i vissa fall upphovsmannens blick.

En annan faktor handlar om transparensen gentemot publiken. Är upphovspersonen öppen med sina förehavanden och känslor eller är det något som den undanhåller publiken? DN-artikeln skiljer i detta avseende inte på å ena sidan SVT-serien Fosterland där teamet på sin resa utan SVT:s vetskap hjälpte en flykting till Sverige (SVT blottlade i publiceringen vad de hade gjort och medarbetarna dömdes i domstol eftersom deras gärning stred mot lagen), och å andra sidan fallen där reportrar (Ekot resp. DN) inte redovisade sin relation eller ekonomiska förehavanden till personer som ingick i deras bevakning. Skillnaden är avgörande för både arbetsgivarens och publikens förtroende.

En tredje faktor handlar om hur det personliga engagemanget tar sig uttryck - och inte minst i vilket syfte. Det ska aldrig råda någon tvekan om vems ärende journalisten går, nämligen publikens, men i fråga om engagemang kan också gränserna se olika ut beroende på kontext och genre. Det torde vara ganska självklart med knivskarpa gränser inom till exempel den granskande journalistiken, men det följer inte per automatik att en journalist som följt en människa under lång tid och utvecklat ett engagemang tappar huvudet i fråga om journalistisk professionalitet. Och igen, så länge det personliga engagemanget är transparent är det också ett ansvar för arbetsledningen att bedöma vilka som kan göra vilka uppdrag utan att förtroendet riskerar att skadas.

Betraktar man dessa olika sammanhang, så är det självklart att SVT har förtroende för både Christoffer Hjalmarsson och den Kristallen-nominerade serien ”30 dagar i fängelse”. Jag hoppas att hans respektfulla kameralins och osvikliga förmåga att komma människor nära fortsätter att ge publiken access till miljöer de annars aldrig hade haft.