Det var den där dagen då blötsnön knäckte träd som tändstickor i Stockholm. Jag åkte tunnelbana. Bredvid mig en medelålders man som suckade och bekymrat tittade ner i sin mobil.

Plötsligt stack han mobilen under näsan på mig. ”Vad betyder det här? Är jag blockad?” frågade han förnärmat och pekade på texten ”mottagaren har tystat notiser”. Jag förklarade. Det är information om att mottagaren kanske inte ser ditt meddelande direkt så du inte förväntar dig ett snabbt svar. Men mannen var inte nöjd. Tittade uppfodrande på mig och sa ”Jag blir kränkt av sånt här! Jag känner mig bortvald! Varför vill folk inte veta när någon söker kontakt?”

Visserligen kan jag tänka mig många skäl till att inte vilja veta att någon söker kontakt, men när mannen skulle gå av sa jag: ”Du, du är nog inte ensam om att känna dig bortvald. Jag tror alla är rädda för det.”

”Tack! Och god jul”, sa han.

Ja, god jul.

Så blev det december även det här året.

Året då vi alla blev lite rädda. Faktum är att hela samhällskroppen darrar. Vi slutade fnissa lite förlöjligande åt MSB:s broschyr ”Om krisen eller kriget kommer”. För krisen kom med besked. Och kriget pågår runt hörnet. Det är året då vi slutade leva i trygghetsnarkomanernas land. Vem kan trösta det svenska knyttet nu?

Under pandemin lärde vi oss att gemenskap och socialt umgänge inte är tillvarons guldkant. Det är en livsnödvändighet. När pandemin klingade av slog Håkan Hellström publikrekord på Ullevi. Vi ville trängas, lyssna på musik och uppleva saker ihop.

Jag fascineras ofta av historier om vad som fått människor att överleva omänskliga situationer. Jag tänker på Sara Hedrenius och Kent Härstedt som bestämde sig för att samarbeta, där i kaoset vid relingen på den sjunkande Estonia. Hur de sen satt tätt ihop i beckmörkret i livbåten och sjöng barnvisor för varandra. Att koncentrera sig på att leta textstrofer i minnet höll desperationen stången, tonerna tryggade och gav hopp för den som lyssnade.

Jag tänker på hur de tillfångatagna journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson hittade ett samtalsämne som skapade gemenskap med etiopiska soldaterna som vaktade dem. De pratade fotboll med varandra. Minnen från matcher de alla sett, fast från varsina håll i världen. Ett samtalsämne som bokstavligt talat höll dem vid liv.

SVT:s uppgift är inte bara att göra oss mer upplysta, granska och vara den pålitliga nyhetsförmedlaren. Minst lika viktigt är rollen som samlingsplats för de där gemensamma upplevelserna. Skrattet och traditionen – vår kultur. Vi engagerar oss i att fel låt vinner melodifestivalen, vi hejar på eliten och grannen som åker Vasaloppet och vi bänkar oss över generationsgränserna till årets julkalender.

Så blev det december igen. Och en ny julkalender.

Det är tryggt med traditioner i en otrygg tid. Att något är som vanligt även ett år då vi kör tvättmaskinen nattetid, oroar oss för boräntan och har vevradion redo i köksskåpet.

Årets julkalender heter ”Kronprinsen som försvann” och troligtvis kommer den ge närmare tre miljoner människor i Sverige en gemensam upplevelse. Den kommer ändra morgonrutinerna hos många familjer under en månad, bli samtalsämne i lunchmatsalar och ge upphov till en eller annan skandalrubrik. För några kommer just den här kalendern utgöra ett nostalgiskt barndomsminne i framtiden, för andra kommer den jämföras med tidigare års kalendrar som kanske berörde någon mer.

Men oavsett - julkalendern är allas vår trygga tradition.

Det är de gemensamma upplevelserna i kulturen som binder oss samman och gör oss till mer än individer - vi blir mänskliga. Och vi blir till ett samhälle där ingen ska känna sig bortvald.

Det är där trösten finns.