Utan Annie hade svensk tv varit gråare och fattigare

SVT:s vd Hanna Stjärne minns Annie Wegelius

Det här är texten som jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva skriva. Jag hoppades så innerligt att hon skulle besegra sjukdomen, att allt skulle vända. Men nu har Annie Wegelius lämnat oss. Alldeles för tidigt. 

Det är en stor sorg för alla arbetskamrater och vänner, men också för hela tv-industrin. Annie hade kollegor överallt, inte bara på SVT, inte bara i den svenska tv-branschen, utan världen över.

Hon var en av Sveriges största tv-pionjärer, allt från starten av TV3 via produktionsbolaget Wegelius TV till K-World. Tillsammans med Janne Axelsson blev hon ett radarpar på SVT som, bland annat i kraft av sina olikheter, förde inte bara oss utan hela televisionen framåt.

Utan Annie hade TV:n hemma hos alla tittare i Sverige varit lite gråare, lite fattigare. Hon moderniserade och lyfte hela SVT, hennes driftighet och säkra tv-känsla har förändrat vårt utbud för alltid med det hon själv kallade ”entertainment with a purpose”. Annie importerade Skavlan från Norge, hon låg bakom succéer som Så ska det låta, Mästarnas mästare och Allt för Sverige. Hon satsade och hon vågade. Hon var inblandad i projekt som orsakade stor debatt som Ung och bortskämd och hon förnyade flera av våra starkaste program som På spåret. Annie bidrog starkt till att sätta SVT på den internationella dramakartan med satsningar som Millennium-serien, Äkta människor, Bron och Torka aldrig tårar utan handskar. Hon hade en unik förmåga att locka till sig de allra vassaste kreatörerna och byggde upp ett omfattande samarbete med de bästa produktionsbolagen. Hennes nätverk visste inga landsgränser och hon höll ihop och lyfte fram tv-branschen i Sverige genom sitt engagemang i Kristallen.

Första gången Annie och jag träffades var för drygt tio år sedan – då hade hon just hade blivit programdirektör på SVT och jag på Sveriges Radio. Vi satt i de bruna skinnfåtöljerna på Annies rum och spånade kring en idé. Den skulle egentligen kräva alldeles för mycket arbete, det var för kort tid för att få allt på plats och det har ju inte alltid varit helt lätt att få till samarbeten mellan Sveriges Radio och SVT. Men vi tittade på varandra och sa: vi kör ändå. Så föddes Musikhjälpen. Och som i så många projekt som Annie initierade har den vuxit med åren.

Många gånger förbannade vi den sjukdom som hindrade oss från att få jobba tillsammans. I stället var Annie min rådgivare: passionerad, generös, rationell och med en självklar kompass för vad som var viktigast för publiken. Annies sista krönika i Vi på TV handlade om just det. Hon skrev den som en hälsning till oss alla när hon slutade som programdirektör:

”Boka färre och kortare internmöten, ät lunch på stan regelbundet och det viktigaste av allt: släpp aldrig publikperspektivet! Var nyfiken på vad människor tycker om utbudet. Framförallt sådana som inte ingår i samma värdegemenskap som majoriteten av SVT:s medarbetare och våra kompisar”.

Man brukar ibland tala om vad som sitter i väggarna på ett företag. Hos oss satte Annie känslan för publiken i väggarna. Och där finns också en del av hennes glitter kvar. ”Med höjd blick och fokus på framåtrörelse och möjligheter”, som hon själv sa i sitt Sommarprogram i P1.