Gösta Ekman visste att komik och tragik hör ihop

Den 29 maj bjöd Svenska Filminstitutet, SVT och SF Studios in till en helkväll för att hylla och minnas Gösta Ekman (1939-2017). SVT:s vd Hanna Stjärne var en av talarna, och här publiceras hennes tal i sin helhet.

På SVT finns en skattkista, tv-arkivet. Det är hela Sveriges kollektiva minne. Och om man öppnar den skattkistan finns enorma rikedomar med Gösta Ekman. I alla genrer.  

Han skrev tv-historia redan i debuten med Gula Hund  Länk till annan webbplats.på 60-talet, tillsammans med Hasse och Tage.

Göstas röst i ”Farbrorn som inte vill va stor” präglade min, och många andras, barndom. 

Han hade en sådan exakt tonträff – oavsett om det handlade om nervigheten hos Gustav III Länk till annan webbplats. eller om vemod och mörker som i Soldater i månsken Länk till annan webbplats.eller En dåres försvarstal. 

Hans sista SVT-produktion var Puder, regisserad av Marie-Louise Ekman. 

Gösta Ekman var alltid så närvarande, så enormt engagerad. Pålitlig, alltid fem minuter före, krävande i sin uppriktighet. Men också så uppmuntrande och intresserad. I all sin briljans och genialitet ville han förstå andras ambitioner, andras preferenser. Allt från studenterna på Teaterhögskolan till alla SVT-medarbetare som jobbade med honom genom åren.

Att komik och tragik hör ihop – det är det många som vet. Men få kunde förkroppsliga det som Gösta Ekman.

Och kanske var herr Gunnar Papphammar Länk till annan webbplats.den som betydde allra mest för tv-tittarna.

Från första stunden när Papphammar snubblade in i tv-studion och trasslade in sig i sladdarna, blev han högt älskad.

Kärlek innehåller ju ofta ett visst mått av igenkänning. 

Alla de där dagarna när man känner sig tafatt inför livet och mest fumlar sig fram… Då tänker jag på Gösta. På hur han omhuldade det fumliga och hur han fick mig att se på min egen fumlighet med en sorts ömhet. 

Gösta Ekman visste att komik och tragik hör ihop. Men han visste också att den allra bästa humorn ofta har en vänlighet som botten. Han fick oss att le lite blygt åt det som inte går ihop hos oss själva. Att man kan känna sig både barnslig och vuxen, både kantstött och hel, på samma gång. 

Det där självmotsägande som finns hos oss alla. Som om man någon gång skulle få för sig att göra en hammare – av papp.

Hanna Stjärne, vd