Det går inte att förhålla sig opartisk till frågan om alla människors lika värde, skriver SVT:s programdirektör Jan Helin. Här är hela den text som även publicerats i Dagens Nyheter.

Det är lätt att vara utgivare i efterhand och ha åsikter om en publicering när facit föreligger.

Låt oss mot bakgrund av det först konstatera att det inte fanns några onda avsikter bakom Aktuellts inslag om Nya Tider i torsdagskväll. Tanken bakom inslaget var tydlig – låt två sidor komma till tals i en kontroversiell fråga.

Dessvärre är verkligheten mer komplicerad än så kring Nya tider. Vi har alla skäl att på djupet begrunda den kritik som riktades mot oss som public service bolag och mot inslaget i sig. Enligt min uppfattning var kritiken i allt väsentligt berättigad och pekar mot en mycket större och viktigare fråga för journalistiken i allmänhet och public service i synnerhet än detta enskilda inslag.

Den bärande kritiken handlar i sin kärna om hur två grundbultar i public service journalistiska uppdrag kan hamna i konflikt med varandra. Opartiskheten och demokratiparagrafen om alla människors lika värde.

SVT:s journalistik ska enligt sändningstillståndet vara saklig och opartisk. Den ska också enligt radio- och tv-lagens demokratiparagraf utgå från ”det demokratiska statsskickets grundidéer, principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.”

I strikt instrumentell mening agerade vi opartiskt genom att ge röst åt två personer med motsatt uppfattning om Nya Tiders hemvist ideologiskt. Den ena menade att detta är en publikation med ett försåtligt rasistisk budskap och nära band till nazistiska rörelser, den andra menade att de bara säger sanningen i kontrast till media i övrigt som ägnar sig åt att programmatiskt ljuga för svenska folket. En rad obelagda påståenden om medias lögner och Nya Tiders viktiga roll för demokratin ställdes mot faktum om nazismens vedervärdiga historia.

Vad ska vi förstå av detta?

Jag tror följande:

Journalistikens roll i en situation som den kring debatten om Nya Tider är inte att reducera sig till en moderator i en debatt. Journalistikens roll här är något mycket viktigare och mycket svårare. Anmärkningsvärt få redaktioner gjorde ett journalistiskt grundjobb med att granska vad Nya Tider är för publikation och verifiera fakta om deras kopplingar till extremiströrelser och nazism. Många har, likt oss själva, i huvudsak betraktat frågan om Fria Tiders närvaro på Bokmässan som en händelse i sig som det gäller att vara för eller emot och ordna debatt runt.

När uppgiften om att Nya Tider portades från bokmässan för att de är nazianstrukna kom ut var den första frågan på alltför många redaktioner inte:

Vad är sant om Nya Tider?

Första frågan var istället – vem tycker detta är bra och vem tycker detta är dåligt? Kan vi få två röster till vår sändning ikväll?

Det är ett flagrant exempel på när journalistiken abdikerar från sin roll som sanningssökare, gömmer sig bakom en tunn fernissa av opartiskhet och via en skur av obelagda påståenden i debatten mot sin goda vilja förs in i osaklighetens svarta hål.

Journalisten Kristina Lindquist kallade i Dagens Nyheter vårt agerande för en ”ängslighet inför allt som kan kallas ’politiskt korrekthet’ och en tanke om att två sidor i en fråga (vilka sidor som helst!) på något sätt anses skapa ’balans’.”

Det är en kritik som träffar och stämmer till eftertanke. Det finns inte två sidor av saken i ämnet alla människors lika värde. Det går inte att förhålla sig opartisk till den värdegrunden och samtidigt säga sig omfatta den. Det är stor skillnad mot till exempel en debatt om bostadspolitik. SVT har som bolag och samhällsinstitution ingen uppfattning om bostadspolitik, tvärtom ett sändningstillstånd som säger att bolaget inte får ha någon sådan agenda. Det är därför tämligen okomplicerat att leverera en journalistisk debatt mellan parter som har olika uppfattning om vad som är bäst bostadspolitik för Sverige.

Med företrädare som kan antas ha olika uppfattningar om alla människors lika värde är det annorlunda. SVT har i sin grundval en agenda om alla människors lika värde. Vi är inte opartiska i denna fråga med mindre än att riksdagen beslutar om att skriva om demokratiparagrafen i radio- och tv-lagen.

Det är därför ytterst komplicerat för SVT att ordna debatt mellan en part som i sin politiska retorik vill påstå att människor med en särskild religion eller etnicitet utgör ett hot mot nationen eller på grund av sitt ursprung är särskilt benägna att begå brott. Det är i grunden en uppfattning om att människor har olika värde. Demokratiparagrafen hamnar då i blixtbelysning och SVT riskerar att hamna i det läget som kallas för falsk balans. Vi ger intrycket av att detta är en fråga som andra där man kan ha lite olika uppfattningar och vi själva har ingen uttalad uppfattning. Journalistik som inte inser problematiken i detta kan ge intrycket av att agera opartiskt, men reducerar sig i verkligheten till en aktör som normaliserar en människosyn som står i strid med demokratiparagrafen.

Så hur skulle vi ha gjort? Skulle vi avstått att rapportera om debaclet kring Nya Tider och Bokmässan? Absolut inte. Det är en högintressant fråga att granska och det är mot bakgrund av de intensiva diskussioner som varit också publicistiskt motiverat att ge utrymme åt utgivaren Vávra Suk. Frågan är hur.

Vi lever i en tid där påståenden om att media avsiktligt ljuger och mörkar blivit en del av en politisk retorik. I Tyskland används åter begrepp som ”ljugarpressen”(Lügenpresse) av anti-immigrant och antimuslimska rörelser som Pegida vid demonstrationer på tyska gator. Lügenpresse är ett ord som är ett rakt eko från nazitiden i Tyskland. Man kan bli ängslig för mindre än inför den massiva politiska kraft som driver dessa uppfattningar i lite olika former över hela Europa i dag.

Detta ska inte användas som undanflykter för att slippa diskutera sakliga och relevanta invändningar om huruvida journalistiken lyckats, eller inte lyckats, skildra problem med invandring, mångkultur eller flyktingmottagande. Men det ställer krav på den oberoende, opartiska och sakliga journalistiken att förmå skilja på vilka i vilka sammanhang och i vems intresse dessa frågor framförs. Det gäller i synnerhet den journalistik som tar avstamp i credot om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Vi borde därför ha belyst Nya Tider som publikation, granskat vilka intressen som ligger bakom den och kopplingarna till antidemokratiska, extremistiska rörelser. En sådan research hade utgjort ett utmärkt faktaunderlag för en saklig intervju med Vávra Suk. Vi hade på så sätt låtit tittaren skapa sig en uppfattning om det var rätt eller fel av Bokmässan att ge dem en plattform.

På ett möte i måndags med aktuelltredaktionen diskuterades hur vi lever i en ny tid där såväl det politiska som mediala landskapet drastiskt har förändrats.

Hela vägen från Donald Trumps valkampanj till politiska strömmar i Europa av varierande styrka pågår en bekymmersam isärkoppling mellan uttalanden, fakta och politisk policy.

Journalistiken måste orka framhärda i faktagranskning och med objektiviteten som metod söka sanning. Den trend som i USA kallas för ”he said, she said” journalistik är en återvändsgränd, men stärks av en uppskruvad 24-timmars logik i den journalistiska dramaturgin samtidigt som sociala medier erbjuder en ständig, gratis och kraftfull distribution av vilken okontrollerad uppgift som helst.

Att förstå och förmå granska detta nya landskap kräver utveckling av journalistiken. Den diskussion som nu startat på SVT är en utmärkt startpunkt för en sådan utveckling.